Anomalisa

160803-2När Michael Stone kommer till Cincinnati för att delta i en konferens har omvärlden förlorat all betydelse för honom. Alla människor han möter ser han som en och samma person och han har varken lust eller intresse av att umgås med någon av dessa enformiga människokloner. Michael kan inte längre relatera till andra personer – inte ens hans fru och barn. I detta stadium av alienation och ensamhet är det tänkt att Michael, som skriver böcker om hur företag bör se på god service, ska hålla ett tal om värdet av att se på kunder som individer.

Det är inte så konstigt att Michael inte känner sig lämpad för konferensen i hans nuvarande tillstånd. Han oroar sig för hans egen mentala hälsa – att det är något inom honom som inte är som det skall vara… om han ens vet vem han är. För att försöka hitta tillbaka till sitt gamla jag har han planerat att söka upp sin gamla flickvän medan han är i Cincinnati. Det var under detta förhållande som han misstänker att förändringen började.

Saker och ting går dock inte som Michael hade tänkt sig och hans mentala nedåtspiral fortsätter. Men så hör han plötsligt en röst som får honom att tänka på något annat. Det är en röst som inte låter som alla de andra människoklonerna omkring honom. Den är något unikt i en likformig värld. Michael ger sig genast ut för att finna vem rösten tillhör. Den måste betyda något – att det finns en människa där ute som är som honom, förstår honom och som han i sin tur kan relatera till. Hoppet är kanske inte förlorat trots allt.

Kommentar: Man vet aldrig riktigt vad man kan förvänta sig av en film signerad Charlie Kaufman, förutom att den kommer att vara annorlunda. Efter att ha skrivit alster som Being John Malkovich, Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Adaptation har han näst intill bevisat att han lever i en helt annan värld än alla oss andra. Kaufman levererar alltid något nytt och spännande, vilket gör att jag ständigt dras till filmer som bär hans namn. Anomalisa är definitivt inget undantag – det här är en säregen upplevelse som utforskar nya områden för fiktivt berättande.

Med Anomalisa har Kaufman gett sig in i den animerade världen, vilket på något sätt känns helt rätt. Hans sätt att skildra världen har aldrig känts riktigt…verklig, så med en dockfilm stärks denna känsla ytterligare. För att balansera detta är berättelsen betydligt mer jordnära på många sätt och vis. Mad Kaufman-mått mätt så är Anomalisa nedtonad – nästan ner till diskbänksnivå. Det är den vardagliga tristessen och enformigheten som står i fokus och man arbetar hårt med att skapa en gråtrist, verklig miljö i ett animerat format. Det är de mänskliga känslorna som man vill åt här och Kaufman har, tillsammans med medregissören Duke Johnson, lyckats med att skapa en verklig, men ändå surrealistisk, dockfilm.

160803-4Rent tekniskt är det här en riktigt imponerande film. Dockorna är väldigt väl utformade och filmade på ett sätt som jag inte riktigt har sett tidigare. Animationen är fenomenalt utförd och den flyter riktigt väl genom hela filmen. Det minutiösa arbetet med realiseringen av Anomalisa har sannerligen gett resultat, för här finns det absolut inget att klaga på. Miljöerna är komplexa och detaljrika på ett förbluffande sätt. Effekterna fungerar perfekt – även i ett miniatyrformat. Ja, rent visuellt är det här ett mästerverk och en milstolpe i animeringshistorien om man frågar mig.

Själva berättelsen har däremot en viss tendens till att svaja till emellanåt. Anomalisa som helhet är ett verk som doftar väldigt starkt av Kafka, vilket var något som överraskade mig. Genom hela filmen löper det en surrealistisk tråd som aldrig riktigt nystades upp eller knöts samman. Den bara fanns där och gnagde mer eller mindre obemärkt på Michael och på oss tittare. Detta var ett mästerligt drag för denna långsamt berättade och vardagliga historia, för på en gång måste vi ifrågasätta allt vi ser. Filmens absolut största styrka är den psykologiska aspekten kring Michaels personlighet och de Kafka-liknande teman som presenteras gör ett mycket bra jobb med att spegla vad som försiggår i rollfigurens huvud.

Problemen som jag har med berättandet är mer en fråga om tempo och relevans. Jag har inget emot en långsamt berättad karaktärsstudie, men den kräver då en enorm fingertoppskänsla när det gäller scenval och klippning. Anomalisa vidhåller överlag ett bra flyt i berättandet, men det finns scener vars relevans är diskutabel. Ibland kan jag få känslan av att scener är med enbart för det visuella värdet – att regissörerna vill göra saker med dockorna som inte riktigt har gjorts förut, men som egentligen inte säger så mycket om rollfigurerna eller för handlingen framåt. Naken/sex-scenerna är exempel på detta, då man drar ut på sekvenserna för att leka med våra föreställningar av en dockfilm.

160803-3Utöver detta har jag egentligen inte något att klaga på när det gäller Anomalisa. Det är en förtrollande och djuplodande film som stannar kvar i ens medvetande långt efter det att filmen är slut. Det är en medvetet obekväm film, som tenderar att krypa in under huden på tittarna. Kaufman-humorn finns fortfarande där, men inte i samma omfattning som i andra filmer han har skrivit. Anomalisa är Kaufmans mest allvarliga film och man bör absolut inte förvänta sig en film som Eternal Sunshine of the Spotless Mind när man sätter sig ner med denna dockfilm.

Anomalisa kan kräva en mer speciell publik. Det här är trots allt en diskbänksrealistisk dockfilm med surrealistiska inslag. Går du igång på den beskrivningen bör du omedelbart ge dig i kast med Anomalisa. Låter beskrivningen för konstig eller tråkig så kommer filmen att vara det också, så då kan Anomalisa inte rekommenderas överhuvudtaget. Det här absolut inte en film för alla, men en väldigt speciell film för en speciell publik.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2015
Språk: Engelska
Genre: Drama
Regi: Duke Johnson, Charlie Kaufman
Manus: Charlie Kaufman
Skådespelare: David Thewlis, Jennifer Jason Leigh, Tom Noonan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *