Vittra

Vittra-bioaffisch.inddAlbin och Ida har lyckats få tillgång till en övergiven stuga ute i skogen. Tillsammans med några av deras vänner beger de sig dit för att festa loss. Knappt hinner de dit förrän de börjar ana oråd. En av tjejerna blir hastigt sjuk och det dröjer inte länge förrän hon blir som förbytt. Blodtörstig och vild attackerar hon de andra i gänget och medan de desperat försöker att få grepp om situationen börjar en efter en att uppvisa samma symptom.

Det finns något ont i huset och det verkar vara något som smittar av sig på allt som det kommer i kontakt med. Isolerade från omvärlden finns det ingen hjälp att få utifrån. Om de ska ta sig därifrån levande måste de komma på ett sätt att besegra det okända hotet innan det är för sent.

Kommentar: Om handlingen i Vittra låter bekant så är det inte så konstigt. Storyn i den här filmen är som klippt och klistrad från The Evil Dead. Inte bara det – Vittra lånar såväl hela scener som stilistiska drag från just den filmen och man skulle kunna tro att det här är fråga om en hyllningsfilm. Det kan det i viss mån vara fråga om också – förutom det faktum att Vittra tar sig själv på ett alldeles för stort allvar.

För där The Evil Dead lekte med skräckgenren och kunde blanda skämt och skräck suddas all form av humor bort från Vittra. Det här är tänkt att vara en seriös, svensk skräckfilm – något som gör att man ifrågasätter valet av referensmaterial. Problemet är också att en seriös, svensk skräckfilm har en tendens att bli omedvetet rolig. Det är någonting med det svenska språket som gör att det inte resonerar väl med ett skräckfilmstema. Den svenska typen av agerande gör inte saken bättre – det blir styltigt, teatralt och artificiellt. Därför tycker jag att det är svårt att riktigt kunna köpa svenska skräckfilmer, för man får aldrig chansen att sjunka in i filmvärlden. Det konstgjorda gör sig hela tiden påmint.

Detta är definitivt ett problem som finns i Vittra. Dialogerna får mig att obekvämt skruva på mig i soffan. Det låter inte bra och det blir inte bättre. På tal om ljud så ger mig hela ljudbilden i Vittra mig kalla kårar av helt fel anledningar. Allt ifrån ljudupptagning och mixning till ljudeffekter och musik plågades av stora brister. De har låtit ljud vara kvar från originalupptagningen som borde ha ersatts i efterhand och när de har lagt in ljudeffekter så låter de helt fel. Krossat glass låter som metallbitar, vars volymkontroll är på lägsta möjliga hörbara nivå. Musiken i sig är inget att klaga på, men användandet av tonerna gör att musiken inte gör något för att höja stämningen i filmen. Musiken resonerar inte med det som händer i scenerna och det blir brutalt påtagligt ju längre filmen går.

160629-3Men det finns positiva aspekter med Vittra. Även om filmens foto är rörigt och ofta intetsägande så finns det många snygga inramningar här. De etablerande bilderna fungerar väl, men ju längre man kommer in i skräckens näste desto mer uttryckslöst blir fotot. Ljussättningen ligger dock på en hög ribba under hela filmen och det räddar mycket av det visuella. Den stora visuella behållningen är dock de visuella effekterna, som stundtals är riktigt imponerande. Det verkar vara detta som var målet med Vittra och jag kan förstå varför – effekterna håller en hög standard och är verkligen värda att visa upp. Svensk monstermake-up är banne mig inte att leka med.

Efter att ha sett Vittra så var det emellertid en stor fråga som låg och ältade runt i min skalle: Skulle inte Vittra handla om just en sådan? Jag hade föreställt mig att det här skulle bli en amerikanskt inspirerad skräckfilm blandad med skräcken från den svenska folktron. Det var något som Vittra inte levererade. I och för sig – det levereras en replik under filmens lopp som gör vissa antydningar till ett väsen från den svenska folktron, men mer än så får man inte. Med en mer utvecklad presentation av hotet i Vittra, där man kopplar filmen starkare till det mytiska väsen som filmens titel verkar vilja syfta till kunde upplevelsen blivit en helt annan. Kanske har jag tolkat ordet ”vittra” helt fel. Ordets andra betydelse ger en mer passande bild av filmen, genom ett både tematiskt och filmtekniskt perspektiv.

160629-1Det här är en film som man har sett förr och det tillförs egentligen inget nytt. Man kör i gamla, beprövade hjulspår och det är verkligen synd, för det finns något här – en skaparglädje, vilja och talang som dessvärre inte får möjlighet att blomma ut. Vittra vågar inte stå på egna ben och genom att ständigt jämföra sig med The Evil Dead skjuter man sig själv i foten. Hade man vågat gå sin egen väg istället hade man haft allt att vinna.

Som en svensk skräckfilm får man anse Vittra vara godtagbar, trots alla dess brister. Det verkar inte kunna bli bättre än så här och det gör mig väldigt frustrerad. Det finns dock inget här som kommer att locka den allmänna filmentusiasten, så om man inte är en inbiten skräckfantast bör man inte göra sig besvär. Jag hoppas emellertid att det fortsätts att göra försök i den här genren framöver, så att vi slutligen kan överkomma Sveriges oförmåga att göra stämningsfulla skräckfilmer. Det finns talang. Det finns material. Nu ska vi bara komma på hur man genomför det hela.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2012
Språk: Svenska
Genre: Skräck
Regi: Sonny Laguna, Tommy Wiklund
Manus: Sonny Laguna, Tommy Wiklund, David Liljeblad
Skådespelare: Patrik Almkvist, Lisa Henni, Patrick Saxe

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *