Uppe på vallmokullen

UPVK-covDen 16-åriga flickan Umi Matsuzaki bor i ett gammalt hus uppe på en kulle som har en fantastisk utsikt över Yokohamas hamn. Varje morgon utför flickan samma ritual – hon hissar upp signalflaggor med ett speciellt budskap i flaggstången utanför hennes hus. Flaggorna signalerar ”Far väl/Lycka till” för alla som är ute till sjöss. Men det är inte bara en handling av artighet, utan ett sätt för Umi att hedra minnet av hennes pappa som omkom under en explosion på sitt skepp under Koreakriget. Denna ritual lägger inte bara sjöfararna i trakten märke till, utan även en pojke vid namn Shun Kazama, som sett flaggorna när han varit ute med sin pappas bogserbåt. Han väljer att skriva en dikt i skoltidningen om den märkliga, men godhjärtade flaggsignaleraren uppe på vallmokullen.

Umi blir tillsammans med sin syster engagerad i skolans kulturklubb, strax innan det tillkännages att klubbhuset är på väg att rivas eftersom det är så fult och nedgånget. Engagerat börjar de, tillsammans med Shun och de andra eleverna i klubbhuset, att kämpa mot rivningsplanerna. Men en dag när Umi pratar med Shun visar hon ett foto på pappa tillsammans med några vänner. Det visar sig att Shun har ett precis likadant fotografi hemma, men hur kan det komma sig?

UPVK-2

Kommentar: I likhet med många andra animerade filmer signerade Studio Ghibli, infinner sig känslan av välbehag redan under de första minuterna av Uppe på vallmokullen. Det fantastiska bildspråket och de storslagna miljöbilderna skapar en atmosfär för det som börjar hända uppe på kullen. Direkt får vi som tittare ett intresse för flickan Umi, som tycks ha väldigt många fasta rutiner i sin vardag att ta hand om. Vi förstår snabbt att den lilla ceremonin med att hissa flaggor varje morgon, har en oerhört personlig betydelse för henne, även om anledningen hålls tillbaka till en stund in i filmen.

Dessa rutiner är bara en av många andra vardagssysslor som Umi utför om dagarna. Vi får se hur hängivet en flicka i den japanska kulturen kan utföra sysslor som att laga frukost och förbereda inför kvällsmaten för sin familj, för att ge de vuxna en möjlighet att andas ut efter långa arbetsdagar. Det ger nästan en dokumentär känsla redan från början och som fortsätter genom hela Uppe på vallmokullen. Filmskaparna har lagt ner mycket möda och tid på efterforskningar för att skapa en så genuin känsla som möjligt både på miljöer och händelser. Förutom att vara en klassisk Ghibli-film, med den typen av rollfigurer och händelser man kan vänta sig från deras arbete, är filmen ett mycket kärleksfullt porträtt på den unga flickan i huvudrollen. Andra roller får plats och har betydelse, men det råder inget tvivel om att det är Umis film och det är hennes upplevelser som är i fokus.

UPVK-1

Det är också intressant att ta del av hur Studio Ghibli gestalter den japanska skolvärldens kultur och den känns oerhört trovärdig, trots att man tar sig kreativa friheter för att locka såväl till skratt som andra känsloladdade ögonblick. Som tittare kan man känna tidens vingslag från 1960-talet, i hur studenterna vill att demokratin ska bli en del i hur skolan styrs. Där blir problemen med skolans gamla klubbhus ett ypperligt exempel, då eleverna inte vill mista sin lokal utan vill förhandla med skolans styrelse så att de ska få behålla byggnaden. De går även till sådana längder att de på egen hand rustar upp och snyggar till det, för att bevisa sitt engagemang och sin kärlek för huset. Det är också under klubbhusrenoveringen som huvudpersonen Umi och pojken Shun lär känna varandra närmare, och det går inte att ta miste på hur deras känslor för varandra växer. Men det är mysteriet med fotografin som de båda har i sin ägo som gäckar stor fascination hos tittaren. Delar av svaret till mysteriet om de båda ungdomarnas förflutna framkommer långsamt under speltiden, men leder många gånger gissningarna till slutsatser man inte kunnat förvänta sig i första taget. Det blir en annorlunda vändning på filmens handling, men det är både spännande, engagerande, positivt och uppfriskande.

Till skillnad från många av Sudio Ghiblis filmer, är Uppe på vallmokullen en av de som är helt förlagd i en mer realistisk tolkning av världen. Den är gjord som en slags hyllning för alla som deltog och stupade i Koreakriget, något som påverkar berättandet och tonen, men som inte dominerar handlingen. Berättelsen innehåller inte de glimtar av magi och det övernaturliga som annars är väldigt typiskt för studions produktioner, men det är ändå inget som skadar upplevelsen. Uppe på vallmokullen är en helt annan typ av film än exempelvis Min granne Totoro, där man glimtar på den japanska kulturens tro på övernaturliga väsen i naturen. Även om Studio Ghibli också är kända för sina historiska filmer, förknippast de oftast mer med sina övernaturliga historier. Trots avsaknaden av det mytologiska eller sagolika, finns en berättarmagi i de små vardagshistorier som Ghibli producerat, tack vare deras speciella stil och bildspråk. Uppe på vallmokullen är ett utmärkt exempel på att historier från verkligheten kan vara minst lika underbara som de magiska.

UPVK-3

Om man som tittare gillar genrer som drama och givetvis animerat, kan Uppe på vallmokullen bli en oväntad men angenäm upplevelse. Där är många känslor i form kärlek och saknad i handlingen, utan att det kännas för ”sliskigt” eller påträngande. Det är helt enkelt en vackert berättad familjehistoria med praktfull animering som förstärker filmens uttryck och känsla. Men det är väl inget ovanligt med storlagenhet när det handlar om en Studio Ghibli produktion med familjen Miyazaki vid rodret…

Anna Jormalainen
anna.jormalainen@digitalescape.se

Fakta:
Originaltitel: Kokuriko-zaka kara
Utgivningsår: 2011
Språk: Japanska
Genre: Animerat
Regi: Goro Miyazaki
Medverkande: Masami Nagasawa, Junichi Okada, Keiko Takeshita m.fl.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *