Under körsbärsträden

under-korsbarstraden-covSentaro steker klassiska japanska Dorayaki-plättar som serveras med bönpasta i ett litet gatukök. Kundkretsen består av både studenter, familjer och äldre människor som gärna handlar när de passerar platsen. Sentaro är en man som ser allt förutom lycklig ut när han arbetar, det är tydligt att han är trött på sin tillvaro och studenterna som brukar sitta och äta vid hans gatukök brukar glira om hans uttråkade uppsyn.

En vårdag när körsbärsträden börjat blomma kommer en äldre dam vid namn Tokue till Sentaros Dorayaki-kök och ber om att få jobb hos honom. Han lyssnar på henne och hur gärna hon vill arbeta, men eftersom hon är väldigt gammal och har tydliga tecken på problem med händerna och dess leder, avböjer han hennes ansökan. Nästa dag kommer kvinnan tillbaka med en liten ask till Sentaro. Han tar motvilligt emot den, men efter att Tokue lämnat köket tar han nyfiket upp lådan och öppnar den. Där i finns bönpasta som Tokue själv gjort och när han smakar på den visar den sig smaka helt annorlunda än den köpta bönpasta som han själv smetar på plättarna. Den smakar himmelskt gott och detta får honom att tänka om i frågan om att anställa Tokue. Kvinnan blir överlycklig när han nästa dag anställer henne och då lovar hon att hon ska koka bönpasta till hans Dorayakis. Hon visar sig ha stor kunskap om både bönpasta och livet…

Kommentar: Det är tydligt från första stund att Under körsbärsträden inte är en film där handlingen avslöjas inom de första minuterna. Tittaren får i sakta mak följa Sentaro från morgon till kväll i hans tillvaro i den spartanskt inredda lägenheten han bor i och hur han jobbar i det lilla Dorayaki-köket. Han tycks vara en väldigt ensam och olycklig man, som ibland dricker för mycket för att dämpa känslorna. Det står tidigt klart att han är trött på det mesta i sin situation, men han är tvungen att arbeta för att betala av skulder. Rollfiguren Sentaro skapar nyfikenhet hos tittaren, för man får små glimtar om att han har en brokig livshistoria som inte avslöjas direkt.

under-korsbarstraden-1

Även den gamla kvinnan Tokue visar sig ha levt ett svårt liv där det japanska samhället hindrat henne att leva normalt på grund av sjukdomen hon har. Dessa två kommer varandra nära medan de arbetar i gatuköket, kanske mer än Sentaro först trott var möjligt. Samtalen mellan Tokue och Sentaro är väldigt gripande och stundom närmast filosofiska. Under körsbärsträden är mycket färgad av japansk filosofi och poesi i sin berättarstil och det är väldigt spännande att under filmen få lära känna Sentaro och Tokue, just för att det sker långsamt i jämförelse med många västerländska filmer där rollfigurer oftast är väldigt ytliga. Även om filmens berättartempo är långsammare än de flesta västerländska filmer, anser jag inte att det är för långsamt. Istället får man som tittare en mer genuin känsla för filmens karaktärer och för dess handling och därför skapar den också större engagemang hos tittaren.

Engagemanget till Under körsbärsträden och dess rollfigurer kommer även från filmens visuella språk där filmskaparen och regissören Naomi Kawase lagt ner mycket tid på att fånga vardagliga livet i den japanska staden där Sentaro har sitt Dorayaki-kök. Scener med japanskt gatuliv med människor i olika åldrar och vardagssituationer i huvudrollernas hem gör filmen väldigt övertygande och ger också en ytterligare dimension till handlingen trots att filmen till största del handlar om det som händer i gatuköket.

under-korsbarstraden-2

En annan aspekt av det visuella i Under körsbärsträden är att filmskaparen, förmodligen mycket medvetet, valt att låta människor som tidigare årtionden ansetts vara en skam och fara för ”vanliga människor” synas och faktiskt till och med vara i huvudrollen. Det är Tokues och hennes sjukdom som filmen berättar om och hur den hanterats under tidigare år i det japanska samhället. Förmodligen vill filmskaparen skapa diskussioner om hur vi historiskt men också i nutiden bemöter varandras olikheter. Det handlar om att övervinna rädslan för det annorlunda och våga möta en annan människa och lyssna till dennes berättelse.

Filmskaparna Naomi Kawase och Duriam Sukegawa har med denna film lyckats fånga många aspekter av livet i det nutida japanska samhället, men även väldigt respektfullt och på ett tankeväckande sätt glimta tillbaka i historien där okunskap spred onödigt mycket falska rykten som bidrog till lidande för människor. Under körsbärsträden är enligt mig en oerhört sevärd film som lätt drar med sig tittaren i sin handling och sätter många tankar rullning om vårt sätt att bemöta medmänniskor. Jag hade mer än gärna suttit och betraktat både Tokue och Sentaro i det lilla gatuköket för att kunna få höra dem berätta om sina erfarenheter av livet, gärna med en kopp te och några nygräddade Dorayakis till…

Anna Jormalainen
anna.jormalainen@digitalescape.se

Fakta:
Originaltitel: An
Utgivningsår: 2015
Språk: Japanska
Genre: Drama
Regi: Naomi Kawase
Manus: Durian Sukegawa och Naomi Kawase
Skådespelare: Kirin Kiki, Masatoshi Nagase, Kyara Uchida m.fl.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *