The Witcher 3: Wild Hunt

The Witcher 3 posterMonsterjägaren Geralt of Rivia, också känd som ”Slaktaren av Blaviken”, får ett mystiskt brev från en av hans forna älskarinnor – magikern Yennefer of Vengerberg. I brevet står det bara att de båda behöver träffas så snart som möjligt. Geralt anar oråd och beger sig till mötesplatsen, men Yennefer dyker aldrig upp. Geralts övernaturliga sinnen säger honom att hon tvingats fly hals över huvud på grund av det pågående kriget i landet. Redania har nämligen blivit invaderat av Nilfgaards mäktiga styrkor och spåren efter krigets fasor finns överallt omkring Geralt när han tar upp sökandet efter Yennefer.

När deras vägar möts igen bär Yennefer på ett meddelande från Nilfgaards kejsare Emhyr. Geralt har blivit kallad till Vizima för en audiens med kejsaren – en man som Geralt känner sedan tidigare. Emhyrs dotter Ciri var en gång Geralts skyddsling och inte vilket barn som helst. Ciri är den sista återstående mänskliga ättlingen till en uråldrig och mäktig ras av alver från en annan värld. Detta ger henne fantastiska förmågor, men det är också detta som nu har försatt henne i fara.

Emhyr berättar att Ciri har kommit tillbaka till landet efter att, med hjälp av sina krafter, ha rest runt i tid och rum. Hon är dock på flykt från en grupp av mäktiga, spöklika ryttare som kallar sig för The Wild Hunt. De ämnar använda sig av Ciris förmågor för att förgöra mänskligheten, så det är av yttersta vikt att Geralt kan finna Ciri innan The Wild Hunt sprider död och förstörelse över hela världen.

Kommentar: De polska utvecklarna CD Projekt RED kom i stort sett från ingenstans och etablerade sig i spelvärlden med det första The Witcher-spelet. Det var långt ifrån ett perfekt spel, men trots spelets alla brister så fanns det något i The Witcher som fångade många spelares intresse. CD Projekt RED filade bort en del av det fösta spelets problem i uppföljaren och när trilogin om Geralt of Rivia fullbordades med The Witcher 3: Wild Hunt har de levererat en spelupplevelse som får mig att gapa av förvåning.

Det som denna polska studio har producerat här är inget annat än häpnadsväckande. Den kärlek och det engagemang som de har visat mot utvecklingen av detta spel har resulterat i att The Witcher 3 har blivit ett av de mest hyllade rollspelen någonsin. Grafiskt, spelmekaniskt, berättarmässigt – alla aspekter av spelet har genomgått enorma förbättringar jämfört med de tidigare spelen. När alla delar av produktionen dessutom verkar vara på samma våglängd och har samma vision så blir resultatet något riktigt speciellt. Det avslutande kapitlet om Geralt of Rivia blev, åtminstone för mig, det mest inlevelsefulla och fängslande spelet som som jag har upplevt.

Witcher3-3

De två aspekter av de föregående spelen i serien som jag inte var så förtjust i var spelkontrollen och spelvärlden. Kontrollen var så stel och bråkig att det ofta kunde bli frustrerande att spela. Världen omkring Geralt kändes stel, konstgjord och innehållslös. Hur intressant berättandet än var i de båda tidigare spelen så var det detta som oftast hindrade min fortsatta utforskning av Witcher-sagan.

Detta har CD Projekt RED lyckas råda bot på i The Witcher 3. Kontrollen är betydligt mer följsam och responsiv. Styrningen gör det möjligt att planera sina attacker på ett helt annat sätt och möjligheten till mer taktiska drag under stridens hetta gör spelupplevelsen mer njutbar. Bandet mellan spelare och avatar stärks definitivt om spelaren känner att man har full kontroll över karaktären på skärmen och detta har man lyckats riktigt bra med i The Witcher 3. Kontrollschemat som man utarbetat känns, efter en stunds inlärning, helt naturligt. Att växla mellan attack och försvar fungerar fint – likaså att snabbt bläddra fram rätt vapen, magisk dryck och trolldom. Allt är lättillgängligt och kan användas för att skapa din egen, speciella spelstil efter tycke och smak. Vill man fara fram som en mänsklig tank går det bra – vill man hålla fienden på lite längre avstånd så kan man välja att gå denna vägen.

Den mest häpnadsväckande förbättringen är dock spelvärlden. Jag har inte upplevt en så levande värld i ett spel tidigare och det var för mig helt omöjligt att inte sugas in i den för att utforska så mycket som det bara var möjligt. Det finns en så enorm detaljrikedom i allt som man stöter på i denna otroligt stora spelvärld. Här är det inte fråga om en statisk värld som bara väntar på att spelaren ska trigga en dialog eller händelse. Det här är en värld som lever sitt eget liv oberoende av spelaren. Man är bara en besökare som råkar korsa deras väg. När man kommer till en liten by så är bönderna ute på åkern och arbetar, gässen strosar obekymrat runt på vägen och ungarna leker och stojar. Man hör byborna prata med varandra när man går förbi – om kärlek, tragedier, kriget som härjar eller om dig och ditt yrke. Råkar ett monster komma lite för nära dem flyr de i panik. När det blir natt går de in i sina hus för att sova, för att sedan komma ut igen på morgonen. På natten kan för övrigt helt andra människor träda fram av en eller annan anledning, vilket ger spelaren nya upplevelser. Sedan kommer man till stora städer som är likadant uppbyggda, men i ett jätteformat. Jag kunde inte sluta häpna över hur väl denna spelvärld var uppbyggd och det är extremt imponerande på alla sätt och vis.

Det som spär på det positiva intrycket av spelvärlden är den bedårande grafiken i The Witcher 3. Det här är ett makalöst vackert spel och bara det visuella kunde få mig att bli helt hänförd. Den värld som målas upp är helt fantastisk i sin detaljrikedom och inte minst på grund av hur spelmotorn blåser liv i den. Vädereffekter, ljussättning, animeringen av alla figurer – ja listan kan göras lång över vad som imponerar på mig i detta spel. Den simulerade dag- och natt-cykeln är magnifik, träd och växter som böjer sig för vind såväl som för Geralt, solen som speglas i vattnet, de ansiktsrörelser på samtliga karaktärer – allt har omsorgsfullt konstruerats och det är sådana detaljer som höjer spelupplevelsen. Ibland känns det som man befinner sig i en levande oljemålning och man kan inte annat än att stanna till för att bara blicka ut över landskapet och njuta av de intryck som man får.

Även själva storyn är en minnesvärd historia. Den stora huvudhandlingen med den annalkande undergången från ett övermäktigt hot är kanske inte så väldans nydanande och fängslande – det är istället allt runt omkring som målar upp en så intressant handling. Historien om The Wild Hunt vävs nämligen in i berättelsen om Geralt och den värld han lever i. Det är först och främst det känslomässiga band som han har med Ciri som skapar en närhet med karaktären man spelar och i takt med Geralts sökande efter sin forna skyddsling får man reda på mer och mer om deras relation och hur nära de har stått varandra. Det är en annan sida av Geralt som visas upp här och det är extremt givande att få ta del av witcherns mjukare sida. Man får även möjligheten att återstifta bekantskapen med Geralts kärleksintressen och genom dessa relationer stärks bandet till sin karaktär ytterligare. Även här visar Geralt upp svagheter (för han är inte direkt en idealpartner i ett förhållande) och om man väljer att satsa på en romans finns det många fina stunder och roande dialog att ta del av.

Sedan genomsyrar de politiska intrigerna i landet hela berättelsen och det är ofta som man tvingas välja mellan pest och kolera under Geralts äventyr. Medan de båda stridande sidorna smider planer och slår sig för bröstet får man även se vad dessa planer och strider lämnar efter sig. Där kriget har dragit fram finns det bara misär kvar. Döda kroppar ligger och ruttnar i fält och i vattendrag. De drabbade civila har ofta inte en chans att försörja sig och hitta mat nog åt dagen. Ett dystert mörker vilar över det krigsdrabbade landet och i sin desperation och rädsla kan människor göra precis vad som helst, vilket Geralt även får bevittna.

De spelarval som man får göra under historiens fortlopp har verkligen betydelse. En liten, hjälpande hand under resans gång kan få oanade konsekvenser – inte bara för Geralt – och världen kan se helt annorlunda ut när spelet har nått sitt slut. Geralts neutralitet utmanas vid många tillfällen och det är ibland helt omöjligt att inte välja en sida under en konflikt eller händelse. Ibland känns det som att allt man gör i The Witcher 3 skapar små ringar på vattenytan och dessa ringar går ofta in i varandra och påverkar hur berättelsen utspelar sig. Vissa handlingar öppnar dörrar, andra stänger dem och ofta är det en kombination av dessa. Detta gör spelupplevelsen mer komplex och givande i mitt tycke. Man får skapa sin egen version av Geralt och sedan leva med de konsekvenser som valet han gör innebär.

Om man ser till de icke spelbara karaktärerna i The Witcher 3 har det gjorts enorma förbättringar sedan det första spelet. Här känns alla figurer äkta och levande på ett sätt som tidigare spel bara kunde drömma om. Det är intressanta karaktärer som känns väl utarbetade och framför allt väl genomförda. Röstskådespeleriet i det första The Witcher-spelet var näst intill horribelt, men här är det idel utmärkta skådespelarprestationer hela vägen igenom. Det finns energi och närvaro i hur röstskådespelarna levererar replikerna och kombinerar man detta med de historier som berättas och den karaktärsuppbyggnad som har gjorts så blir resultatet helt enkelt underbart. Jag hade svårt att slita mig från vissa ställen som Geralt besökte, för där fanns så härliga personer som jag inte ville säga farväl till ännu. Detta har jag aldrig upplevt i ett spel tidigare, så The Witcher 3 har lyckats utföra ett smärre mirakel här i min mening.

Visst finns det även lite skavanker i det här spelet – kanske till och med fler än vad man man tror. De flesta tenderar att drunkna i den uppsjö av positiva känslor som man har när man spelar. Det går inte att sticka under stol med att The Witcher 3 kan kännas lite väl tonårsgrabbigt i vissa avseenden. Så har det alltid varit, för så är The Witcher-världen. Geralt verkar förkroppsliga tonårsdrömmen om sex, droger och folkmusik så som få andra spel har gjort tidigare. Till spelets fördel så är det i stort sett helt valfritt att ägna sig åt att supa och plantera den infertila witchersäden. I ett annars så djuplodande och känsloladdat äventyr måste jag säga att det känns märkligt att ha de här, mer tröttsamt omogna, elementen inbakade i samma spel. Det kan ibland kännas väldigt opassande och smaklöst, men vid andra tillfällen kan CD projekt RED få till det och presentera sexualitet och nakenhet på ett betydligt mer moget sätt än vad man är van vid i den grabbkulturstyrda spelvärlden.

Sedan kan det dyka upp buggar, såväl stora som små, under speltiden – det är näst intill oundvikligt i ett så omfattande spel i en öppen värld. Jag upplevde ett par kraschar under mina 100+ timmar med The Witcher 3, vilket ändå inte är helt fy skam. Man kan fastna med Geralt om man råkar ta sig till ställen där det inte var menat att man skulle ta sig  – något som kan vara frustrerande men som man ändå kan överleva. Det stora problemet som jag upplevde var dock att NPC:er inte dök upp där de skulle under vissa uppdrag, för att de samtidigt var aktiva i ett annat uppdrag och inväntade att det uppdraget skulle föras vidare av spelaren. Man får således vara lite beredd på att leka deckare och dekonstruera spelet för att finna en lösning på uppdrag där man inte kommer vidare.

Detta är dock det enda som jag har att anmärka på i detta enorma spel. Det finns så mycket hantverksskicklighet i arbetet med The Witcher 3 att jag blir alldeles tagen av denna spelupplevelse. Den övergripande storyn, sidouppdragen, monsterjakterna, rollfigurerna, miljön, grafiken, musiken – allting klingar överlag i en sällan skådad harmoni. Det här är ett mästerligt exempel på spelskapande i absolut högsta klass och CD Projekt RED:s glädje och engagemang för deras skapelse smittar verkligen av sig. The Witcher 3: Wild Hunt är en av de mest givande spelupplevelserna som jag har upplevt och man får definitivt valuta för pengarna man spenderar på detta spel.

Har man spelat de tidigare Witcher-spelen är det här en självklar titel att ta sig an. För nykomlingar till denna värld kan The Witcher 3 vara en perfekt inkörsport till denna säregna fantasyvärld. Det är absolut inte ett måste att känna till Geralt sedan tidigare, så om man tycker att upplägget låter intressant borde man ge spelet en chans. Det här är spelet som är mest lättåtkomligt för de oinvigda, så ta för allt i världen chansen att forma Geralt efter ditt eget tycke och din egen smak. Vara bara beredda på att timmarna väldigt lätt försvinner när man jagar monster…

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
The Witcher 3: Wild Hunt
Utgivningsår: 2015
Genre: Rollspel
Utvecklare: CD Projekt RED
Plattform: PC, PS4, Xbox One

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *