The Voices

The-Voices-2014-Movie-PosterDet är inget onormalt med en fabriksarbetare som efter en hård dags arbete kommer hem och umgås med sina husdjur. Jerry har dock inte den mest normala relationen med hans katt och hund. Visst är det många som pratar med sina älskade keldjur, men i Jerrys fall ger de svar på tal – åtminstone i hans eget huvud. Detta är inget som han berättar för någon – allra minst hans psykiater. Jerry har nämligen slutat att ta de tabletter som ska mildra hans vanföreställningar, för hans husdjur är hans enda vänner och utan konversationerna som de har så skulle livet bli alltför ensamt och smärtsamt.

Det finns dock en nackdel med att Bosco och Mr. Whiskers talar med honom. Medan hunden är godheten själv så är katten ett riktigt plågoris som försöker locka fram Jerrys mörkare sidor. När Jerry råkar orsaka att tjejen som han är förälskad i dör så menar Mr. Whiskers att Jerry äntligen har bejakat sitt sanna jag, medan Bosco försöker förmå Jerry att gå till polisen. Alldeles villrådig slits Jerry mellan hans båda husdjurs ståndpunkter och kampen mellan ont och gott är tillräckligt för att driva en sinnessjuk man till vanvett.

Kommentar: Upplägget till den här filmen kan tyckas vara gjort för en skruvad, mörk komedi full av tokerier. Faktum är att jag blev förvånad över hur pass allvarlig The Voices trots allt var och med hur mycket respekt man behandlade psykisk ohälsa. I grund och botten är filmen mer av en dramathriller och man har låtit humorn gro ur den seriösa skildringen av en mentalt instabil man.

Jag är rädd för att detta kan alienera många tittare. The Voices kan lätt bli för mörk och äcklig för de som är ute efter en lättsinnig komedi och alldeles för fånig för dem som vill se en mer seriös film. För min egen del så fann jag filmen innehålla ett bra samspel mellan allvar och humor. Visst är The Voices väldigt fånig på sina ställen och man får känslan av att ha sett de här skämten många gånger förut, men även de mer löjliga aspekterna av filmen är rotade i Jerrys sinnessjukdom och på något sätt så gör det underliggande allvaret att jag accepterar de mer överdrivna galenskaperna. Det enda som stör mig är att det som ska vara roligt inte är lika välskrivet som de mer allvarliga scenerna. Detta skapar en viss dissonans i berättelsen och jag får känslan av att The Voices egentligen inte vill vara en komedi.

Filmen tar också vändningar som för berättelsen åt thriller- och skräckhållet. Ju längre filmen går, desto mer faller delarna av komediskruden av och till slut finns det ingen humor kvar. Detta gör faktiskt att filmen fungerar bättre rent narrativt, men man klarar inte riktigt av att hålla spänningsmomenten vid liv. Ton och tempo har man absolut inte lyckats få till i The Voices och filmen har en tendens att svaja till rejält på sina ställen. Jag fick känslan av att man helt enkelt fick slut på roliga scener att skriva och det var detta som gjorde att humorn så sakteliga försvann från filmen. Det kändes som att filmmakarna blev medvetna om den humörlösa finalen för de har av någon märklig anledning lagt till en vedervärdig slutsekvens som är så brutalt påklistrad och dåligt genomförd att det var pinsamt att bevittna.

På skådespelarfronten är det dock inga pinsamheter. Det här är faktiskt en av de bättre roller som jag har sett Ryan Reynolds spela och han fungerar riktigt väl som den förvirrade Jerry. De tokigare aspekterna av rollen är ju mer typiskt för Reynolds, men det är mörkret, ensamheten och konflikten i Jerry som han lyckas få fram allra bäst. Det är en övertygande prestation som faktiskt gjorde att Reynolds växte som skådespelare i mina ögon. Gemma Arterton och Anna Kendrick tar sig an att gestalta Jerrys kärleksintressen och dessa båda skådespelare gör också riktigt bra ifrån sig. Arterton är lika duktig på att gestalta de mer osympatiska och självupptagna karaktärerna som Kendrick är på att spela de mer inåtvända och naiva rollerna. I The Voices gör de just detta och det fungerar alldeles utmärkt. Det är faktiskt en riktigt lyckad rollbesättning i den här filmen och det lyfter upplevelsen rejält.

THE VOICES PHOTO2På det visuella planet bjuds vi på en snygg och välkomponerad film. Det har lagts en hel del tanke bakom kameraarbetet och resultatet är att The Voices ser ut som en film med en betydligt högre budget. Jag fastnade speciellt för ljussättningen, som är suverän och ger filmen mycket av dess dyra intryck, och användandet av praktiska effekter. Det finns nämligen en hel del beprövade metoder som används i The Voices och det är effekter som ofta ser rent ut sagt taffliga ut i andra filmer. Här verkar man nästan leka med taffligheten i effekterna, men man gör ett riktigt bra jobb med att dölja de skavanker som kan uppstå under genomförandet. Effekterna blir till en rolig grej, men inte något som man skrattar åt utan något som förstärker humorn i situationerna.

The Voices är, på det stora hela, ingen höjdarrulle. Det är absolut inte en film för alla, utan en film som kräver en speciell sorts publik. Har man ett mörkt, sinne för humor och inget emot lite osmakligheter så har man åtminstone förutsättningarna för att tycka om den här filmen. Sedan krävs det en del tålamod med tempot och de skiftande tonerna i filmen. Jag tror dock inte att jag kan rekommendera The Voices, men det här kan ändå vara en film som kan vara värd att titta närmare på om man är ute efter något vrickat, mörkt och lite annorlunda.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2014
Språk: Engelska
Genre: Komedi/Thriller
Regi: Marjane Satrapi
Manus: Michael R. Perry
Skådespelare: Ryan Reynolds, Gemma Arterton, Anna Kendrick

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *