The Rum Diary

Paul Kemp har tröttnat på livet som outgiven författare i New York och han beger sig till Puerto Rico för att jobba som journalist på en lokal tidning. Sextiotalets Puerto Rico är sprängfyllt av motsättningar och en stor klyfta har skapats mellan landets infödingar och de amerikanska exploatörer som har etablerat sig i landet. Den amerikanska blaskan som Kemp arbetar för har dock inget intresse för att visa upp den mörkare sidan av Puerto Rico, utan fokuserar sig istället på lättsammare nyheter som de amerikanska turisterna är intresserade av att läsa. Kemp får i uppdrag att konstruera tidningens horoskop – trots hans totala oerfarenhet inom området.

Det blir inget lätt uppgift för Kemp. Han är totalt ointresserad av horoskop, men desto mer intresserad av alkohol. Hans dagar försvinner i en spritindränkt dimma, precis som för alla andra reportrar på den värdelösa tidningen. Men så blir Kemp kontaktad av entreprenören Sanderson, som är ute efter en ordsmed till hans hemliga och olagliga exploateringsprojekt. I sitt konstant berusade tillstånd träffar han också den vackra Chenault, som genast stjäl hans hjärta. Kemp utforskar sina möjligheter tillsammans med både Sanderson och Chenault, men typiskt nog har de här båda individerna en koppling till varandra som Kemp inte visste om.

Nu måste Kemp försöka balansera sitt engagemang i Sandersons affärer med den spirande romansen med Sandersons flickvän – samtidigt som rommen berövar honom på allt hans förstånd. Det är inte utan att Kemp skaffar sig ett par fiender under hand vistelse i Puerto Rico. Den fyllerifasoner, för att inte tala om alla andra puertoricanerna. Men mitt i allt detta kaos verkar det som om den misslyckade författaren är på väg att hitta hans röst. Det är en ilsken, osammanhängande stämma som flödar ut ur Kemp, men det är en röst som skriker på att få bli hörd.

Kommentar: The Rum Diary bygger på den kultförklarade författaren Hunter S. Thompsons debutroman. Här, precis som i Fear and Loathing in Las Vegas, dyker man ner i en pseudobiografisk historia som kretsar kring en av författarens drogstinna alter egon. Paul Kemp är inget annat än en ung Raoul Duke och det som The Rum Diary verkar vilja visa upp är hur Thompson, gonzo-journalistikens fader, kom att finna den stil som gjorde honom till den intensiva och självdestruktiva författare som han blev.

Precis som i Fear and Loathing i Las Vegas är det Johnny Depp som tar sig an att gestalta Kemp/Duke/Thompson och Depp var en av de drivande krafterna bakom produktionen av The Rum Diary. Efter Thompsons död ville hans vän Depp hedra författarens minne med en tillbakablick till hur det hela började, vilket är hedervärt. Det största problemet med projektet är dock att det här inte direkt är Thompsons främsta verk.

Man har således tagit sig en del friheter med berättelsen och nästan skapat en sammanhängande story som löper genom hela filmen. Dessutom känns själva huvudberättelsen tillrättalagd och skriven efter en standardmall för romantiska Hollywoodkomedier. Handlingen har ingen udd, ingen djävlaranamma och ingen energi – aspekter som i mitt tycke är synonymt med Thompsons verk.

Å andra sidan har man fyllt ut denna slätstrukna, romantiska fars med lösryckta scener av galenskap. Här finns det verkligen inget direkt narrativ att följa – det är bara skruvade karaktärer som gör märkliga saker. I dessa scener får man se nickningar mot den person som Kemp ska komma att bli och frö efter frö av den här typen verkar strös lite på måfå under filmens lopp. På ett sätt kan man se det som att manusförfattaren/regissören Bruce Robinson skulle ha kunnat göra detta medvetet, så att den traditionella berättelsen långsamt blir mer “gonzo” i takt med att Kemp finner sin röst. Även om man går med på den teorin är det svårt att riktigt kunna njuta av filmupplevelsen. The Rum Diary blir ryckig och ostrukturerad i sitt berättande och hur medvetet det än är så har man inte lyckats etablera berättarstilen. Filmen känns mest krystad och men rycks inte med i den här historien. Man vet vet emellanåt faktiskt inte ens vad i hela friden det är man tittar på.

Ser man bortom filmens struktur så finns det ändå en hel del positiva aspekter i The Rum Diary. Den stora behållningen är skådespeleriet – först och främst Johnny Depps återbesök i rollen som Kemp/Thompson. Han gör samma tolkning av karaktären som i Fear and Loathing in Las Vegas med Thompsons manér och stämma. Här är det dock betydligt mer nedtonat, vilket både är logiskt och uppskattat. En mer subtil Depp-roll känns välbehövligt och han lyckas på ett föredömligt sätt vrida tillbaka klockan för sin rollfigur och presentera honom i en mer…mänsklig form. När det gäller galenskaper så finns det en annan rollfigur som står för fiolerna. Den totalt nedgångne reportern Moburg har många av de egenheter som Kemp ska komma att anamma under senare år, men Moburg hanterar inte droger så väl som Kemp ska komma att göra. Giovanni Ribisi tar i från tåspetsarna i den här rollen och Moburg blir enormt överdriven i många avseenden. Samtidigt är det vad filmen behöver och Ribisi blir en av filmens stora behållningar.

Rent visuellt är The Rum Diary en njutbar upplevelse. Fotot är riktigt snyggt och varenda scen är välplanerad och bra genomför när det gäller komposition, kameraarbete och ljussättning. Man kontrasterar på ett snyggt sätt mellan det amerikanska turistfällornas renhet och den puertoricanska verkligheten som ligger bortom det rena, välpolerade lyxlivet. Man tar dock inte direkt några chanser att experimentera på det visuella planet, vilket kan få The Rum Diary att kännas något andefattig emellanåt, men på det stora hela är det en riktigt vacker film som gör vad som behövs.

Sammanfattningsvis är The Rum Diary inte direkt en lysande film, men det finns tillräckligt mycket där för att man ska känna sig någorlunda tillfredsställd. Berättandet är den stora bristen och är man en Hunter S. Thompson-fantast kan man säkerligen reta sig på hur hans berättelse presenteras. Som en första inblick i den här författarens typ av berättelser så är det här en lagom dos galenskap utan att det blir för mycket av det goda. Om man sedan får blodad tand så finns det mer intensiva och ilsknare historier att utforska.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2011
Språk: Engelska
Genre: Komedi
Regi: Bruce Robinson
Manus: Bruce Robinson
Skådespelare: Johnny Depp, Giovanni Ribisi, Aaron Eckhart

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *