The Canal

The_Canal_2014_Irish_horror_movie_posterMed första barnet i antågande har David flyttat in i ett nytt hus tillsammans med hans fru Alice. Det dröjer dock inte länge förrän familjelyckan krackelerar och paret glider isär. Alice jobbar ofta över om kvällarna och David börjar att tro att hon är otrogen.

På sitt eget jobb får filmkonservatorn David av en händelse se en gammal film från början av 1900-talet där huset som han bor i figurerar. Ett ohyggligt mord har utspelat sig i hans hem då en familjefar brutalt mördade fru och barn. Med ens kan han inte se på sitt hus med samma ögon längre.

En kväll kommer inte Alice hem från jobbet och ingen verkar veta vart hon har tagit vägen. Polisens misstankar hamnar på David, trots hans vilda protester. David försöker ta sig igenom dagarna bäst det går, men det är inte lätt att ta hans om båda sig själv och sonen Billy på samma gång. David börjar dessutom höra mystiska ljud i väggarna och han tror sig känna en mörk närvaro i huset. Övertygad om att det är spöket av mannen som mördande hans familj gör han sitt bästa för att skydda de som finns kvar av hans egen familj.

Kommentar: Visst har den här typen av film gjorts många gånger tidigare och man känner definitivt igen handlingen från andra spökfilmer. The Canal går sannerligen på en väl upptrampad stig och i ärlighetens namn är det ingenting med den här filmen som känns nytt. Man har plockat element och idéer från andra filmer och sammanställt dem till en egen skräckfilm. Mot förmodan skulle jag dock vilja säga att den här filmen faktiskt fungerar till stor del.

För det första är historien väl utarbetad och man vet precis vad man vill ha ut av den här filmen. Handlingen går smidigt från scen till scen och allt levereras på ett kompetent och effektivt sätt. Man bygger långsamt och säkert upp stämningen i The Canal och lika säkert behåller man den spöklika atmosfären. Rent berättarmässigt är det här en solid och väl utarbetad historia som fångar känslorna som är involverade för ett mycket föredömligt sätt.

thumbnail_19186Sedan är rollfigurerna riktigt övertygande i sina porträtteringar. Det finns lite skavanker hos ett par av insatserna, men på det stora hela känns karaktärerna realistiska, vilket är ett ord som man inte så ofta använder om rollfigurer i en skräckfilm. Rupert Evans är den som riktigt säljer sin rollfigur och som David har han många olika känslor att förmedla. Denna tragiska figur blandar sorg, fasa, kärlek, chock och förvirring och Evans klarar av att balansera rollfiguren på bästa möjliga sätt. I takt med att David bryter ihop allt mer så får Evans slå på allt fler strängar på sin lyra och han lyckas definitivt bära upp den här filmen med sin insats.

Men allt är inte frid och fröjd med The Canal. Även om mycket av det visuella i filmen håller en hög klass så finns det partier där bilderna inte riktigt uppnår det som eftersträvas. Spökerierna gestaltas på flera olika sätt genom filmens lopp och det känns att det är här som man inte når hela vägen dit man vill. Jag kan se att man hämtat inspiration från andra genrefilmer, men inte klarat av att emulera känslan i de effekter som man iscensätter. Det kan handla om ineffektiva kameravinklar, klippning, ljussättning – små saker som resulterar i att man inte får det krypande obehaget och mysryset. Filmen är långt mer effektiv när den bygger upp till spökerierna – då är det stämning så att det förslår. När vi ska ges en glimt av vad som pågår så ebbar atmosfären i mitt tycke ut.

The-Canal-lowres-396Den största bristen i filmen är dock att The Canal avslöjar sig själv extremt tidigt. Det finns en scen under den första halvan av filmen som klart och tydligt, om man kan tolka bildspråket, talar om vad det är som försiggår. Lyckas man snappa upp vad den scenen innebär så är mystiken helt spolierad. Med förhoppningen om att den scenen var ett villospår såg jag vidare, men nej – slutet var precis som filmen antydde. Jag vet inte om filmmakarna tänkte sig att denna scen skulle vara subtil och omöjlig att förstå till man hade kommit till slutet, men frågar man mig så är det istället tvärtom – scenen är så övertydlig att det kändes som att man omöjligt kunde missa vad det var som bilderna berättade.

Trots detta så var det emellertid inga problem med att fortsätta att titta på The Canal. Styrkan med filmen ligger i hur den fokuserar på det mänskliga i denna övernaturliga historia. Detta grundar spökerierna i något mer påtagbart och verkligt, vilket formar en engagerande grundstomme för de fortsatta paranormala aktiviteterna. Det är alltid uppskattat när en skräckfilm av det här slaget bemödar sig med att göra berättelsen mänsklig, för det lönar sig alltid i slutändan när det gäller hur väl man köper de övernaturliga elementen. The Canal är ett bra exempel på hur mycket en en reell och känslomässig grund kan betyda för att man ska bry sig om vad som lurar i skuggorna. Det blir helt enkelt en fråga om naturligt kontra övernaturligt.

The Canal är emellertid inte en film som jag rekommenderar till alla skräckfilmsintresserade. Det är en gedigen produktion, men inte något som direkt står över mängden. Är man dock spökfilmsfantast och intresserad av den mänskliga aspekten i det övernaturliga så kan man få ut något av den här filmen. När det gäller er andra så finns det med största sannolikhet en bättre passande film för er.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2014
Språk: Engelska
Genre: Skräck
Regi: Ivan Kavanagh
Manus: Ivan Kavanagh
Skådespelare: Rupert Evans, Antonia Campbell Hughes, Calum Heath

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *