Scream (TV-serien): Säsong 1

mtv-scream-the-tv-seriesLakewood är ett litet samhälle som är djupt präglat av en otäck händelse som kretsar kring Brandon James – en deformerad yngling vars förälskelse i grannflickan ledde till att han mördade flera andra tonåringar innan han själv blev skjuten till döds. Nästan tjugo år senare har Lakewood, åtminstone på ytan, lyckats begrava dessa brutala mord och tvättat av sig stämpeln som ”mordstaden”. Då lamslås staden av en ny tragedi.

En ung tjej hittas mördad i sitt hem och mördaren är inte sen med att profilera sig på Internet iklädd samma mask som Brandon James bar. Mördaren börjar dessutom att terrorisera tonårstjejen Emma och mot sin vilja tvingas hos in i en dödlig lek som mördaren har skapat åt henne. Utan att hon är medveten om det har Emma en koppling till de gamla Brandon James-morden. Mördaren vill använda sig av Emma för att föra sanningen om morden ut i ljuset och för att en gång för alla hämnas för det som hände för tjugo år sedan.

Kommentar: Det är inte lätt att göra en TV-serie av en slasherfilm. Detta faktum fastställs av filmnörden Noah – seriens version av Randy från den första filmen – och jag kan bara hålla med. Det finns egentligen inte så mycket innehåll i en vanlig slasherfilm och när man ska ta det lilla som finns och sedan dra ut det hela till ett serieformat så känns det dämt att misslyckas. En skräckfilm av den här typen är gjord för att ge en kort och intensiv upplevelse. Hur i all sin dar ska man göra en TV-serieadaption som förändrar själva kärnan i en genre?

Lösningen i det här fallet är att man behåller vissa narrativa aspekter av ursprungsmaterialet och överger genren. TV-serien Scream är ingen slasherserie. Scream är egentligen inte ens skräck. Visst finns det spänningsscener och våld av grafisk natur, men själva känslan av skräck uteblir. Istället visar sig serien vara mer av en kriminalserie där rollfigurerna och tittarna försöker avmaskera mördaren i en stad där varenda en av invånarna är den potentielle gärningsmannen.

1b6fb7df1a5ba8745137b101da311d5bSamtidigt är Scream också ett relationsdrama i high school-miljö. Tonårslivet står i fokus – med dess hormoner, identitetssökande och bekräftelsejagande. För att inte tala om sociala medier. I stort sett allt som händer i serien händer genom rollfigurernas mobiltelefoner. Hur relevant teknologin än är för dagens ungdomar så måste jag säga att tvingas stirra på olika rollfigurers telefonskärmar i 40 minuter inte resulterar i en angenäm TV-upplevelse för mig. Jag vet att jag överdriver rejält här, men det kändes verkligen som om hela första säsongen av Scream förmedlades genom SMS, telefonsamtal och uppladdade videoklipp.

Låt oss dock återgå till hur TV-serien adapterar franchisens format. Det första avsnittet var till stor del en direkt omtolkning av den första filmen – åtminstone dess första hälft. Vi får det inledande mordet, introduktionen av karaktärerna och den paranoida känslan av att vem som helst kan vara mördaren. Det finns en massa självrefererande dialoger (i det här fallet om skräck på TV och hur man gör en TV-serie av en skräckfilm) som medvetet gör narr av sig själv och dess rollfigurer. Jag trodde först att det var så här serien skulle fortsätta, men efter pilotavsnittet så upphör Scream med att vara Scream och fortsättningen blir istället ett tonårs-/kriminaldrama med ett mord per vecka.

Scream-TV-series-opening-sceneFaktum är att jag är glad över att man frångick pilotens kopiatorattityd och vågade göra serien till något annat. Det första avsnittet blev snabbt tröttsamt eftersom man hade sett detta upplägg i filmerna och man tillförde inte alls något nytt. Jag gillar att man har valt att göra Scream karaktärscentrerad till skillnad från slasherfilmernas fokus på effektsökeri. Problemet är bara att man inte har bemödat sig med att skapa några intressanta rollfigurer utan istället låtit den här typen av filmers urvattnade stereotyper befolka deras värld. Med få undantag bjuds man bara på platta, ointressanta personer utan någon direkt personlighet. Sedan ska man bry sig om dem och deras relations-, identitets- och mordproblem? Det känns som att de inblandade både ville äta kakan och ha den kvar när de skapade Scream. De ville gå bortom slasherfilmens ytliga struktur men de vågade inte gå hela vägen.

Om man ser bortom faktumet att det här är en Scream-adaption och istället tittar närmare på vad som faktiskt erbjuds så är serien faktiskt ett hyfsat kompetent tonårsdrama med spänningselement. Yngre tittare är säkerligen mer benägna att ta till sig historien som berättas och rollfigurerna som bebor där här världen. Det är ju ingen tvekan om att MTV, som producerar serien, har en ungdomlig publik i åtanke för Scream och de har format serien därefter. Jag vet dock inte om serien har lyckats gestalta dagens unga på ett så genuint sätt – det känns mer som att det är något äldre författare som har suttit och försökt skriva dialog till en generation som de inte riktigt kan greppa. Det finns dock säkert tillräckligt med intressanta aspekter i Scream-serien för ungdomar på jakt efter igenkänning och milda spänningsmoment.

screamtvfeat3Det här var dock inte en serie för mig. Jag är åldersmässigt långt över den tänkta målgruppen och jag har lite till ingenting som jag kan få ut av att följa Scream. Detta var jag medveten om innan jag tog mig an den här serien, men jag kände mig nyfiken på hur man har gått tillväga för att föra över en självrefererande slasherfilm till TV-rutan. Svaret är att man har tagit bort i stort sett allt utom namnet och sedan gjort ett ganska vardagligt och blekt mordmysterium av det hela. TV-serien Scream är förmodligen inget för de som gillar filmernas mordiska analys av skräckfilmer. Det finns inget sådant här. Scream på TV är en high school-serie där alla har hemligheter som kommer upp till ytan och en av dem är en mördare som gillar att leka med sina offer medan den intrikata hämndplanen genomförs. Låter detta intressant så kan ni komma att tycka om den här serien. Förvänta er bara inte en Scream-adaption.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2015
Språk: Engelska
Genre: Skräck/Spänning/Drama
Produktion: MTV
Skådespelare: Willa Fitzgerald, John Karna, Bex Taylor-Klaus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *