Pom Poko

PomPoko_covI 60-talets Japan pågår expansionen av storstäderna ut i skog och natur, där träd och ängar ersätts med stål och betong. För att blidka de lokala andarna och gudarna genomförs ritualer för att allt ska gå smidigt och enkelt. Men det är inte bara potentiella andeväsen som drabbas av byggarbetsplatser och minskad natur… för ute i skogarna lever mårdhundarna, Tanukis, vars revir krymper allt mer.

Till skillnad från många andra djur är mårdhundarna ett av få som äger förmågan att byta skepnad och skapa illusioner, talanger de inte använder så ofta, även om de mestadels bara lever sina liv och kämpar mot rivaliserande klaner som beträder deras revir. Tyvärr har människornas ökade intåg i deras värld gjort att de måste slå sig samman om de ska hitta ett sätt att driva bort hotet och få tillbaka sin skog.

Träningen tar vid på allvar och alla möjliga eller omöjliga lösningar övervägs, medan man söker hjälp utifrån. Frågan är bara om spökerier, sabotage och andra hyss kommer att vara tillräckligt för att rädda mårdhundarnas skogar.

Kommentar: Studio Ghibli är känd för att, förutom leverera fantastiska och inlevelserika animationer, att luta sig tungt på folkkulturen i hemlandet. Trots att de har filmer och berättelser där de lånar friskt från västerländska böcker och sagor, är det hemmavid de hittar det mesta av sin inspiration. Pom Poko är ett tydligt exempel på klassiska folksagor och sägner som är självklara i Japan, men som i väst kan verka fullständigt absurd tills bitarna faller på plats. Så kallade Tanukis, på svenska översatt till mårdhundar, är tvättbjörnsliknande djur med påstådda magiska egenskaper.

PomPoko_1

De kan förvandla sig till att likna i princip vad de vill, men det kräver både stark koncentration och uthållighet. En iögonfallande detalj med den mytiska Tanukin är de väl tilltagna pungarna på hanarna som porträtteras oblygt i källmaterialet, något Studio Ghibli inte heller har varit blyga för att ha med i Pom Poko. Även om det är oskyldigt gjort och spelar mer på komisk effekt än något annat, är synen att se dem formförändra och använda sina ömtåligare delar till allt från glidflygande segeldukar till båtar, en upplevelse som inte kommer lämna tittaren på ett bra tag framöver.

Det mest påtagliga i Pom Pokos handling är hur spretig och osammanhängande den är. De grundläggande punkterna är kristallklara. Mårdhundarna samlas för att tillsammans försöka göra sig kvitt det mänskliga hotet, eller åtminstone deras byggande (människorna och helst deras snabbmat får gärna stanna). En femårsplan utarbetas och träningen på att bli riktigt skickliga formförändrare tar vid. Så långt allt väl, men utöver detta är handlingen och berättandet en bergochdalbana av hoppande mellan rollfigurer, succéer, nederlag och rena tidshopp.

PomPoko_3

Trots att en liten grupp huvudroller bland mårdhundarna utkristalliseras, är filmen ingen specifik rollfigurs historia och försöker täcka in så mycket som möjligt. Visserligen är det fullt möjligt att följa med i handlingen och vad som händer, men det är omöjligt att inte drabbas av känslan att filmen är rörig och förvånansvärt illa organiserad berättarmässigt. Att Pom Poko dessutom har en speltid på två timmar ger inga positiva förändringar på helhetsintrycket, tvärt om. Skulle historien strömlinjeformats till att ännu mer fokusera på en handfull av de inblandade mårdhundarna, hur de hjälper till och hur de ser på människornas framfart i kontrast till deras motattacker, så hade det gagnat filmen enormt. Det fokus som finns nu är på tok för liten och osammanhängande.

Tonen i berättandet är dessutom kluven, där studion både försöker ha en allvarlig historia om djurs kamp för överlevnad berättad i en fabeldjursstil, samtidigt som den är komisk med glimten i ögat. Det är fullt möjligt att blanda komik med allvar, ofta med starka resultat, men i Pom Poko upplevs de oförenliga. Den komiska aspekten är alldeles för dominant med alldeles för mycket utrymme för att det allvarliga ska ha en chans att leverera känslorna filmen siktar mot. Att mårdhundar dör, ibland förvånansvärt grafiskt, lämnar ett otroligt litet intryck eller påverkan på gruppen som de tillhör. De skakar av sig förlusten och fortsätter sin oftast lekfulla debatt och framfart.

PomPoko_2

Visuellt är däremot Pom Poko, som alltid när det gäller Studio Ghibli, en fantastisk upplevelse av traditionell animation med utsökt animerade rollfigurer och detaljrika handmålade bakgrunder. Det är svårt att inte förundras av den massiva talang som finns bland studions alla animatörer, bakgrundsillustratörer, story board-artister, med flera. Faktum är att det är det visuella som räddar en stor del av Pom Poko som helhet, eftersom den grafiska stimulansen är så pass stark, men inte tillräckligt för att man som tittare ska glömma bort dess brister i manus och regi.

Det är en ovanlig och sorglig känsla att skriva om en Studio Ghibli-film i så negativ ton, när de i vanliga fall är några av de bäst animerade och berättade filmerna i genren. Inga av dem är perfekta, men hittar oftast en spännande och givande balans mellan historia, visuellt uttryck och egen distinkta smak i hur alla ingredienser blandats samman. I fallet med Pom Poko har ingredienserna valts och sammanförts ovanligt slarvigt, med ett antagande att konsumenten redan är fullt införstådd med vad de försöker göra. Möjligtvis är intrycket av filmen ett helt annat från en Japansk tittare, men för en västerländsk med en del insikt i den japanska kulturen är det bara en rörig upplevelse som saknar detaljer och fokus. Att man, trots alla sagoelement och friheter med verklighetstolkningen, försöker gå en mer realistisk väg med slutet, där det är att anpassas eller dö som är budskapet, blir det bara för mycket som drar mothårs.

PomPoko_4

Pom Poko är en vackert animerad film och kan erbjuda två timmars avkopplad underhållning en eftermiddag, men är på inga vägar i närheten att vara det bästa Studio Ghibli har producerat. Det är en lång, seg och förvirrad upplevelse klädd i vacker klädnad och vill man ha en mer givande filmupplevelse bör denna undvikas. Vill man däremot se mårdhundar glidflyga med sina pungar eller bara se dem skaka loss när de skuttar runt, så finns det mycket att se och skratta åt här…

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 1994
Språk: Japanska/Engelska
Genre: Barnfilm/Drama
Regi & manus: Isao Takahata

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *