Pixels

160615-21982 genomförs ett arkadspelsmästerskap, där en ung Sam Brenner visar upp sin talang. Han är extremt bra på att tyda mönster i programmeringen och kan på så vis förutse fiendens rörelser i spelen. Det går dock inte hela vägen för Sam, som slutar tvåa i tävlingen till hans stora besvikelse. Hans insats förevigas dock av NASA, som skickar upp en videoinspelning av mästerskapet i en kapsel som ska visa upp mänsklighetens kultur för intelligenta livsformer ute i rymden.

Förlusten sätter djupa spår i Sam, som inte längre tycker att det är lönt att göra något med sitt liv. 30 år senare arbetar han som en elektronikinstallatör, medans hans bäste vän Will har blivit USA:s president. Då händer det något ofattbart: en militärbas attackeras av en okänd angripare, som verkar förvandla allt till pixlar. Fler attacker följer och det verkar som att den mystiska angriparen efterliknar gamla arkadspel från 80-talet. Så sakteliga börjat bilden att klarna – en utomjordisk livsform har funnit NASA:s sond och tolkat innehållet som en krigsförklaring. Jorden håller alltså på att invaderas från yttre rymden och de har bestämt sig för att skapa krigare i form av våra pixliga arkadspel.

Nu har Sam en chans att visa vad han egentligen går för. Han är nu jordens bästa chans för att tyda utomjordingarnas mönster och besegra det till synes övermäktiga hotet.

Kommentar: Ibland kan det vara riktigt skönt med en riktigt helgalen film – med ett sanslöst manus och bisarra idéer. När man kan lägga logik och förnuft åt sidan och bara fokusera på själva upplevelsen kan resultatet bli extremt underhållande. Ser man på idén bakom Pixels har filmen potential att vara en sådan film. Efter att ha sett på filmen så vidhåller jag att det här hade kunnat bli en härlig visuell fest med skruvad humor och härliga upptåg. Så blev dock inte fallet.

Det första problemet som hindrar Pixels är att man har lagt allt åt sidan för att istället försöka göra det här till en Adam Sandler-film efter ett gammalt, beprövat format. Detta skär sig oerhört med rymdinvasionsgalenskaperna, som vackert får stå och vänta på att Sandler ska göra sin ”komiska” grej, finna sitt kärleksintresse och leka med sina kompisar. Sandler och resten av filmen är som olja och vatten – de båda elementen vägrar att beblandas med varandra och filmen blir bara en kluven sörja. Det är inte ofta som jag hävdar att det borde vara mindre berättande i en film, men det blir bara trögt och långsamt med Sandlers karaktärskurva i den här filmen – speciellt på grund av att det är den mest överanvända berättelsen man har kunnat tänka sig. För dem som är väldigt förtjusta i Adam Sandler kan det säkert vara underhållande, men för oss andra blir det bara smärtsamt.

160615-3När det väl blir fråga om invasion av pixelmonster blir upplevelsen minst sagt underväldigande. Effekterna och visualiseringen av utomjordingarna är riktigt taffligt utförda – det är faktiskt löjeväckande dåligt genomfört. Nu är det visserligen svårt att få pixelgrafik att smälta in i den verkliga världen på ett snyggt sätt, men när hela filmens upplägg bygger på detta möte borde mer krut ha satsats på att sälja detta koncept för tittarna. Modellering, ljussättning, integration – allting skriker på ens uppmärksamhet av helt fel anledningar. När datoranimeringen står ut på det här viset gentemot resten av filmen så blir det svårt att kunna hänge sig åt filmupplevelsen och Pixels är inget undantag.

För att sammanfatta så här långt består Pixels av två separata filmer: Adam Sandler-filmen och den pixliga rymdinvasionsfilmen. Sandler-delen är så trött och förutsägbar att man bara kan gäspa och själva pixel-delen havererar rent visuellt. Ingen av dessa filmer fungerar separat och än mindre fungerar de när dessa båda delar slås samman. Lägger man sedan till en uppsjö av produktplaceringar och smygreklam i var och varannan scen, påklistrade cameos och en ljudmixning som drev mig till vansinne med sin schizofrena volymkontroll så står det klart: Pixels är ett riktigt missfoster till film. Det ljumna intresset som verkar delas av alla inblandade tyder på att det här är en populärkulturrefererande kassako som inte skapats av någon annan anledning än för att tjäna sig en snabb hacka.

160615-4Men trots allt finns det ett par ljusglimtar i Pixels. 80-talsinledningen fungerade riktigt bra och gav ett helt annat intryck än resten av filmen. Där fanns det lite glädje och flärd – något som sedan snabbt dog ut när vi kastades in i nutiden. Vidare så kunde jag inte annat än att småle åt Peter Dinklages slemmiga rollfigur i den här filmen – han får lov att ta rollfiguren till extrema nivåer och det kan faktiskt bli fnissroligt emellanåt.

Där slutar dock mina positiva upplevelse av Pixels. Om man inte är en extrem Adam Sandler-fan eller helt besatt av gamla arkadspel från 80-talet bör man absolut inte göra sig besvär. Pixels är en osalig röra av dåliga idéer och sämre genomförande. Det är inte den sämsta Sandler-filmen som jag har sett. Det är inte heller de sämsta effekterna jag har skådat. Detta gör emellertid inte Pixels till någon form av fröjdefull upplevelse. Det här är, i min mening, ingenting som någon ska behöva utsätta sig för i någon form. Pixels saknar allt som gör film magiskt. Det här är inget annat än en själlös produkt och det kändes som att en stor del av min egen själ försvann under filmens lopp. Så jag kan bara varna er alla för Pixels – det är inte värt ert besvär. Håll själen intakt och plocka fram era 8-bitskonsoller istället!

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2015
Språk: Engelska
Genre: Komedi
Regi: Chris Columbus
Manus: Tim Herlihy, Timothy Dowling
Skådespelare: Adam Sandler, Kevin James, Michelle Monaghan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *