Krönika: Youtubes mest hatade trailer..?

För de flesta som är intresserade av film och kommande filmsläpp, så är det förmodligen ingen nyhet att det till sommaren släpps en ny film med titeln Ghostbusters. Men istället för en uppföljare till de klassiska filmerna, är det en fullständig omstart och återberättelse av ursprungshistorien. Då ”reboots” oftast ses som något negativt, så kan det också vara möjligheten för den film eller filmserie som inte slog särskilt bra att få en ny chans att skina i rampljuset.

När det gäller Ghostbusters som franchise, så är situationen en helt annan. Ursprungsfilmen är en älskad klassiker och om än allmänheten anser att dess uppföljare Ghostbusters 2 är en film med stora brister, så finns det ingen tvekan om att de har en välförtjänt kultstatus. När filmer av den kalibern hamnar i fokus för en nytolkning är det inte underligt att fans blir minst sagt skeptiska, särskilt med tanke på den mängd av reboots som gjorts av Hollywood genom åren med minst sagt ljumna resultat. Nytolkningar av filmer som Total Recall eller Robocop är inte i närheten av att leva upp till den höjd som originalversionerna av filmerna lyckades uppnå, utan blir bleka och själlösa reproduktioner som i bästa fall bara kan erbjuder lite livlös underhållning en söndagseftermiddag. Med bara sin blotta närvaro lyckas de svärta ner de överlägsna originalen, även om det finns de som ursäktar eller till och med hyllar dem. Så när ännu en älskad film hamnar i fokus för att bli en rebootad filmfranchise, är det inte underligt att fansen är skeptiska. Kanske till och med högljutt negativa.

Personligen anser jag inte att en reboot i sig själv behöver vara något negativt om den görs rätt. Det kan vara en ny tagning på en historia eller ett koncept från ett annat perspektiv eller med en annan inriktning. Huvudsaken är att det finns något nytt att berätta i den värld som existerar inom historiens sfär. Att däremot göra omstarten eller nyversionen för att originalet känns ”gammalt” eller för att tillföra triviala förändringar som förflyttar händelserna till en ”modernare version” av världen, visar en oförståelse hos filmmakaren för både sitt historieberättande medium och den etablerade publik som originalet redan har. Som jag ser det, kan sådana handlingar signalera en arrogans hos både regissör och studio till publiken om det gamla älskade är underlägset det nya som skapas. En enorm fingertoppskänsla behövs också för att både värna om det arv som materialet bär med sig, men det behövs också en ordentlig förståelse för källmaterialet som den nya filmmakaren trots allt bygger sitt nya material på. Om bara antydan om brist för respekt finns, är det tillräckligt för att i dagens tidsålder uppmuntra arga fans att ta till sociala medier för att uttrycka sitt missnöje, och det är också mer eller mindre vad som hänt i samband med årets nya version av Ghostbusters.

I skrivande stund har trailern till Ghostbusters 2016 passerat 600.000 i antal ”ogilla” på YouTube och procentuellt ligger den internationella trailern till filmen på ett snarlikt negativa betyg. Där är de som hänvisat till att allt hat till denna nytolkning kommer i form av kvinnohat, eftersom de fyra huvudrollerna nu spelas av fyra kvinnor istället för fyra män. Att påstå att ingen som kritiserar trailern och den kommande filmen skulle ha ett hat mot kvinnor skulle vara naivt, givetvis finns de och är oblyga med sina åsikter. Samtidigt är det vansinne att tro att detta skulle vara den enda kritiken mot filmen och valen som Sony gjort med produktionen. Där finns ingen orsak till att huvudrollerna inte skulle kunna vara kvinnor, eftersom jobbet rollfigurerna kommer göra i handlingen inte går att på något vis att direktkoppla till deras kön. Var några, av många, misstag ligger är i antydan som både studio och trailer gör med presentationen av yrket Ghostbuster och rollfigurernas roller i detsamma.

Ghostbusters är, så som det framställs i originalfilmen från 1984, likvärdiga till skadedjursbekämpare. Jobbet är oglamröst, hårt och inget allmänheten eller media tar på allvar, men erbjuder rollfigurerna chansen att använda upptäckter de gjort för att tjäna pengar. Det är först när New York hotas av en katastrof av bibliska proportioner som de blir igenkända som hjältar. I nytolkningen, som den presenteras i trailern, framstår de inblandade kvinnorna redan som vinnare med akademiska karriärer där de också får framstå som actionhjältar. Inte nog med att kvinnor är underrepresenterade i de yrkesgrupper som Ghostbusters som koncept representerar, så har det en ton av ideologisk förändring för förändringens skull utan att förstå inspirationen till källmaterialet. Visst är det mycket möjligt att detta är långt från sanningen, men tills filmen släpps är det antydan som trailern ger och trailers hela existens bygger på att skapa intresse för filmen de presenterar. På den och flera fronter är trailern tondöv för vad den ska representera.

Detsamma gäller tonen i filmen, som i nytolkningen uteslutande läggs fram som en actionkomedi med extra underton på just det komiska. Många minns kanske Ghostbusters som just en komedi, men det är inte vad originalet var. Både bildspråk, musik och upplägg i Ghostbusters från 1984 var jämförbart med en actionfilm med thrillerelement och det paranormala som motor. Humorn var sällan i fokus och bestod nästan uteslutande av ”oneliners” som fick sin komiska effekt av skådespelarnas prestationer. Uppföljaren var den som tog steget mot att vara en komedi och detta är en av anledningarna till den massiva kritiken filmen fick, men detta verkar vara spåret nytolkningen valt att följa. Det betyder inte nödvändigtvis att slutresultatet inte kan vara intressant eller njutbart, men riskerar att leda till en situation där publiken förväntar sig en sak men från en annan. Huruvida humorn eller skämten fungerar eller ej blir en personlig fråga, som all komik, men personligen kunde jag inte skratta åt det mesta som visades och jag kan bara hoppas det som finns i resten av filmen är av bättre kvalité… men varför inte visa lite av det i trailern?

Att skylla den uppsjö av negativ kritik som Ghostbusters 2016 har fått på sexism och rasism är att göra det enkelt och sätta skygglappar på sig. Så som filmen framställs i ton, humor, effekter och skådespeleri, finns det mycket att kritisera och ha åsikter om. Det är mycket möjligt att filmen, trots sina brister, kan komma att bli en älskad publikfavorit och den succé som Sony hoppas att den ska bli… men de oddsen är små. Själv är jag inte såld på denna nyversion som, enligt rykte, också haft enorma produktionsproblem och fulspel bakom scenen. Där finns en unken aura kring hela projektet som gör den otilltalande för mig som filmtittare och att göra en ny version känns onödigt. De enda anledningarna som sticker ut som motivation är att ta steget fullt ut att bli en actionkomedi och att könsskifta huvudrollerna… samtidigt som filmen desperat verkar vilja understryka hur kompetenta och bra dessa nya versioner på huvudrollerna är, till den grad att man känner sig tvungen att karaktärisera dem som kvantfysikern, ingenjören och vetenskapskvinnan. För mig andas detta att de fyra bara är så kallade ”Mary Sues” som existerar för att visa hur bra kvinnor är. Frågan är om det finns plats för riktiga personligheter i rollfigurerna också. Var det något originalet gjorde väl var att presentera de fyra huvudrollerna som bristfälliga människor med fördelar, nackdelar och kompetenser. Där behövdes ingen som uttryckligen sa att de var världens bästa kvantfysiker…

Danny Ahrling
danny.ahrling@digigtalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *