Krönika: Varför science fiction och fantasy?

Ibland får jag frågan ”vad är så speciellt med science fiction eller fantasy?”. Ofta hinner det gå lång tid emellan dem, tillräckligt för att frågan får mig att förvånat stanna upp. De som frågar är inte alltid äldre, det kan vara betydligt yngre som aldrig sett meningen eller charmen med de båda. ”Det är ju bara påhittat” brukar vara vad som kommer strax efter, ”så vad är poängen?”. För mig, som växte upp med sagoberättande föräldrar, började läsa tidigt och mycket, så är tanken på fiktion så enormt naturlig. För mig måste inte en historia vara ”äkta” eller ”på riktigt” för att innehålla intressanta insikter i mänskligheten, vart vi är på väg och vilka metaforiska eller faktiska faror och utmaningar vi står inför. En historia baserad på någons personliga erfarenheter kan vara lika inspirerande och utvecklande som en välskriven historia som bara är vagt kopplad till verkligheten.

Vi har en uppfattning i Sverige att en riktig historia, värd att ta till sig, har hela sin grund i verkligheten. Det är en av anledningarna till att kriminal- och deckargenren är så populär. Där finns spänningselementen, mysteriet och kopplingen till att allt som händer kan och kanske har hänt på riktigt. Särskilt om det står på boken eller i filmbeskrivningen att allt är baserat på verkliga händelser. Poängen, som många i sådana sammanhang missar är ordet ”baserat”, som signalerar tydligt att den lilla verklighet som kan ha funnits knuten till historien numera kan vara så tunn att den är i det närmaste obefintlig. Ändå håller ”vi” kvar vid stämpeln att något är baserat på verkligheten med en bestämdhet som bara avslöjar oviljan att inse att det fortfarande bara är underhållning. Något som på väg från verklig händelse till film eller bok har gått genom mängder av filter där innehållet successivt förändrats för att bli intressantare eller mer spännande. Ibland är det enda som skiljer en kriminalhistoria från annan fiktion att de faktiskt utspelas i välkända städer som Malmö eller Stockholm, för att nämna några. Trots det kan representationen av städerna vara så bakvända eller romantiserade att de inte ens känns äkta. De blir bara ikoniska bakgrunder för att hjälpa till att simulera realismen och hjälpa stämpeln ”baserat på verkligheten” att behålla sin placeboeffekt.

Jag har, givetvis, inget emot sådana historier i film eller böcker. Det är en uppskattad genre som skänker många den underhållning som de behöver, men för många av konsumenterna behöver låtsas att det de läser eller ser på är något annat än ”all den andra skräpunderhållningen”. Samma attityd kan ses hos personer som absolut inte läser serier, men läser Martin Kellermans Rocky för att den är mer äkta. Där finns en dissonans mellan självbild och vad man konsumerar som jag personligen tycker är tragiskt. Det finns ingen skam i att ogilla serier eller fiktion, men uppskatta Rocky eller Beck-filmerna, men behovet att för sig själv skapa en låtsasmotivation till varför det är okej talar om en självbedragelse.

Anledningen till att jag gillar science fiction och fantasy, förutom de fantastiska äventyren, världarna, historierna och rollfigurerna, är den uppriktighet som finns i båda genrerna. De är oerhört självmedvetna om vad de är och att deras syfte är att underhålla och, med lite tur, få konsumenterna att fundera lite över en del av ämnena som de tar upp. Skillnaden är att de båda förväntar sig en nivå av inlevelse och engagemang från konsumenten som andra genrer sällan behöver. I vissa fall, som med Star Wars, är historien så grundläggande att den hade fungerat även utan rymd och teknikelementen, men de hjälper till att skapa den speciella atmosfär som förhöjer innehållet. Det råder inget tvivel om att Star Wars grundhistoria hade kunnat utspelas i en western eller medeltidsmiljö, två av många som inspirerade George Lucas i hans skapelse av filmserien, och fortfarande fungerar bra, men science fiction-elementen hjälper till att lyfta allt till en ny nivå.

I andra fall, som med 2001 eller Blade Runner, krävs det att tittaren är observant på innehållet och drar en hel del slutsatser själv som filmmakaren bara vagt antyder. Självklart gör det historier och rollfigurer svårare att ta till sig, eftersom de inte bara går att acceptera rakt upp och ner som de är, men samtidigt blir tillfredsställelsen av filmupplevelsen eller bokläsningen så enormt mycket starkare. Naturligtvis är det inte alltid det är möjligt att se en tung eller krävande film, eller försöka ta sig igenom den mest komplicerade av böcker, men precis som med andra genrer så väljer vi efter behov och smak för stunden.

Det glädjer mig att svensk tv mer och mer accepterar dessa genrer, oftare fantasy av de båda, och att program som Game of Thrones har hittat in på tablån på grund av sin enorma popularitet och det positiva mottagandet här. Trots det finns det fortfarande ett enormt motstånd och en ovilja att se eller ta till sig dessa. Satsningen på science fictionhistorien Äkta människor är ett bra exempel, för även om jag hade flera problem med serien och ogillade en hel del missade chanser med den, så var det ett steg åt rätt riktning för en mer blandad underhållning, kontra alla musikprogram, frågeprogram eller tv-deckare. Tyvärr var responsen minst sagt ljummen. Det enda stället där det tycks accepteras är på barnkanalen, som Labyrint eller Vintergatan 4A, förmodligen för att de inte tas helt på allvar. Som barnunderhållning tycks det duga, men när man är vuxen ska det vara frågelekar, jakten på kärlek eller musikframträden mellan morden. Game of Thrones verkar accepteras för att det finns blodiga mord med jämna mellanrum… och en hel del naket.

Så när jag får frågan om varför jag uppskattar den verklighetsflykt som science fiction och fantasy ger mig, så brukar jag förklara att de ger så mycket färgstarkare berättelser som kan både skrämma, fascinera och inspirera mig som person. Att det är lättare att leka och experimentera med aspekter av vår egen mänsklighet, genom att sätta oss i miljöer och situationer som kan utsätta oss för de största av prövningar och se vad vi är kapabla till. För med en välskriven historia, oavsett hur mycket den är jordad i verkligheten, kan ge så mycket mer än vad vi ibland kan förvänta oss och kanske också få oss att tänka om. Och självklart för dess ärlighet och öppenhet med både sitt eget ursprung och sin förmåga att underhålla oss.

Beroende på hur glasartad blick och ansträngt leende jag får som svar, så kan jag ibland bara få för mig att tillägga ”för att jag gillar drakar och robotar”. Tyvärr är det ibland allt vissa kan ta till sig…

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Bild från 7-themes.com

2 comments

  • En mycket bra essä som sätter fingret på ett stort problem i svensk ”mainstream”-kultur.
    Den här djupt rotade motviljan mot fantasi är så patologisk att jag faktiskt har lust att skriva en bok om den…

    Vad ÄR det egentligen med ”orealistiska” berättelser som är så svårsmält för den officiella kulturen? Det har inte att göra med enskilda kulturpersonligheter — praktiskt taget alla etablerade svenska författare har skrivit åtminstone en SF/fantasyroman (Harry Martinsson, Ivar-Lo Johansson, till och Jan Guillou…) Problemet är institutionellt.

    Mer forskning krävs för att gå till botten med den här frågan…

    • Danny Ahrling

      Tack för din kommentar!

      Jag tror fortfarande en stor del av problemet är att vi som kultur valt att dela upp typer av historier och berättande i olika fack som ”vi” inte är intresserade av att se över, det måste vara ”verkligheten” som har fel… Det är främst facken ”för vuxna” och ”för barn” jag tänker på.

      I den ena lägger vi det ”riktiga”, det ”värdefulla” och det ”intressanta”, medan i den andra lägger vi den ”luftiga” underhållningen som bara existerar för att ”distrahera en stund” och som bara finns tills barnet blir stort nog att läsa/se det riktiga. De tydligaste exemplen på detta ser vi på attityden på datorspel och serier, två medier som i Sverige stenhårt hålls i ”för barn” facket, men som sedan driver folk till chockat vansinne när de inser att underhållningen de dragit över en kam innehåller saker som våld och sex.

      Så du har sannerligen en poäng med att det kan vara patologiskt, frågan är bara hur en sådan trend skulle kunna vändas. Inte för att fantasy eller sci fi ska ersätta andra genrer, men att attityden ska bli mer öppen och välkomnande. Det skulle behöva lite allmän ”självreflektion” och frågan är om de flesta verkligen är redo för det…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *