Krönika: Varför så mörk och hård?

Att Batman V Superman: Dawn of Justice inte blev den succé som Warner Bros hoppades på är nu ett faktum. Ett till synes rörigt och osammanhängande manus, udda val i klippning och rollfigurstolkningar som inte löper parallellt med källmaterialet kan anges som några av den myriad av anledningar som lett till det negativa slutresultatet. Att faktorerna är många och är rotade i allt från historia, till skådespeleri, regi, visuellt arbete och så vidare råder det inget tvivel om, men en fundamental feluppfattning som Warner Bros och filmens regissör Zack Snyder haft inför inspelningen av Batman V Superman: Dawn of Justice beror på ett enda antagande. För att tas på allvar och uppskattas måste filmen vara mörk och hård, eller ”dark and gritty”.

Allt vilar på en uppfattning om att för att en serietidningsfilm ska tas helt på allvar, skaka av sig ”stigmat” att vara från ett medium traditionellt ”riktat mot barn” och uppskattas av en vuxen publik, så måste historien och rollfigurerna vara så karga som möjligt. Till viss del bottnar detta i serietidningsbranschen själv, främst under sent 80-tal och under 90-talet när det fanns en idé att återuppfinna de klassiska superhjältarna med en mer realistisk ton. Beroende på hjälte och äventyr så finns det bra och dåliga exempel från den tidsepoken, men serien som främst inspirerat den här hårda och mörka tolkningen är tveklöst The Dark Knight Returns. Inte bara var denna serieroman en revolutionerande syn på Batman som superhjälte, utan inspirerade också den nytolkning av honom som sedan dess varit figurens standard. Innan The Dark Knight Returns hade Batman en något mer lättsam och komisk ton, kanske bäst och sämst representerad av den gamla tv-serien med Adam West i huvudrollen. Det är lätt att glömma bort vilken revolutionerande syn på Batman The Dark Knight Returns var, eftersom historien var en motreaktion till decenniers serietidningar där en åldrad Bruce Wayne återvänder till att vara Batman. Det är också vad som leder upp till det klimax som är sammandrabbningen mellan Batman och Superman i The Dark Knight Returns, eftersom det inte bara är en strid mellan serieikoner utan också en metafor för två olika ståndpunkter och förhållningssätt rotade i seriefigurernas historia.

Att man i Batman V Superman: Dawn of Justice valt att lyfta hela sektioner av The Dark Knight Returns, gör det övertydligt att serieromanen varit en stor inspirationskälla, men bara stilmässigt. För hade manusförfattare, regissör och producent verkligen förstått innebörden av den historia de försöker återberätta, hade de insett att detta material inte kan representeras av en enda film. Det verkar tas för givet att publiken är insatt i trettio års seriehistoria, eller åtminstone gjort efterforskningar inför filmtittandet. Detta är en extremt lättjefull inställning och bryter mot den mest grundläggande principen för gott historieberättande; att det man berättar ska vara sin egen fullständiga historia. Självklart finns utrymme för att historien kan vara en del i en kedja av flera historier som tillsammans kommer bilda något större, men samma princip kvarstår. Om filmuniversumet som byggs inte står på egna ben, är det inkomplett och bristfälligt.

Så varför går det så illa för Batman V Superman: Dawn of Justice? Om vi ser till konkurrenten Marvel Studios, så har de inte haft några problem att skapa filmer om superhjältar som löper parallellt med varandra för att sedan mötas upp i den första Avengers-filmen. Därefter har det bara dykt upp flera parallella filmer om nya hjältar, samtidigt som de tidigare etablerade superhjältar gör gästspel utanför sina egna filmserier. Skeptiker väntar fortfarande på den film som ska vara Marvel Studios första flopp, men hitintills har de fått vänta länge. I kontrast har Warner Bros enorma problem att skapa sin egen serie av filmer. Man of Steel, som är ingångsporten till Batman V Superman: Dawn of Justice, fick ett negativt mottagande och mycket lite av kritiken verkar man ha tagit till sig. Men där har vi också ett av huvudproblemen till varför Warner Bros har problem att återskapa vad Marvel Studios verkar ha så enkelt att lyckas med. I sin iver att hinna ikapp, försöker man hoppa över att göra en fyra eller fem filmer som leder upp till det klimax Avengers-filmen kom att bli. Man försöker pressa in flera filmers etablering av universumet i en enda film för att spara tid och redan nu få den åtråvärda striden mellan Batman och Superman. Hade man istället följt upp Man of Steel med en film om den nya Batman, följt av en film om Wonder Woman och kanske till och med en om Aquaman, hade det funnits ett etablerat underlag att bygga Batman V Superman: Dawn of Justice på. Men det skulle behövt en tydlig plan över hur filmuniversumet var planerat att utvecklas och med tanke på hur Warner Bros verkar arbeta i nuläget så verkar det inte finnas mycket planerat.

Det andra problemet, som är nästan större än bristen på planering och ivern att gå framåt för fort, är just uppfattningen att serier måste omtolkas så de blir så hårda, karga och mörka som. Självklart är en del av ”problemet” den kassasuccé som var Christopher Nolans Batman-trilogi, som också hämtade mycket av sin inspiration från The Dark Knight Returns. Skillnaden är att Nolan, till skillnad från Zack Snyder, ville göra Batman ur ett så realistisk perspektiv som möjligt och verkar ha förståelse för källmaterialet. Självklart går det att diskutera länge och väl hur ”realistiska” Nolas Batmanfilmer verkligen är, men han lyckades etablera en filmserie som mottogs väl av publiken. Problemen började när man valde att gå samma väg med Superman, den superhjälte som tveklöst är minst realistisk av dem alla.

Man of Steel skulle ha kunna vara en intressant insyn hur Superman växer upp till att bli den mäktigaste varelsen på Jorden. Hur han, trots motgångar och hat, hittar vägen att bli den symbol för rättvisa och godhet han förväntas bli av publiken. Även om Man of Steel börjar på den vägen, så överges det snabbt och filmen degenererar till en salig röra av specialeffekter, ljud och sinnesslö action. En del av det beror på att Superman fortfarande är den naturkraft han är i serietidningarna. Istället för att tona ner hans superkrafter, för att åtminstone ge en vink av realism, är han lika ostoppbar som förut och den enda förändringen som gjorts är att han upplevs mer emotionellt avtrubbad, något som också följer med över i Batman V Superman: Dawn of Justice.

Istället för att omfamna den, i realistiska sammanhang, ganska bisarra natur som både superhjältar och superskurkar har, kämpar Warner Bros emot. Marvel Studios är istället medveten om hur absurda deras hjältar är, men låter dem skämta om det faktumet istället. Deras filmer är fulla av humor, färg och blinkningar till publiken, samtidigt som man också lyckas balansera in det dramatiska, tragiska och sorgliga. Uppfattningen att en allvarlig historia inte kan innehålla spår av humor är vansinnig och kan vara den spade som Warner Bros gräver graven till sitt filmuniversum av superhjältar med. Kanske kommer man, i och med det ljumna mottagandet av Batman V Superman: Dawn of Justice, att omvärdera valen man gjort och göra en kursändring för ett bättre resultat. Kanske kommer man inse att allt inte måste vara hårt, mörkt och bistert för att publiken ska ta det på allvar.

Eller kanske fortsätter man tondövt på Warner Bros utan att plocka upp några lärdomar och fortsätter att klia sig i håret och undra varför publiken inte älskar deras filmer… de är ju minst lika mörka som Nolans?!

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *