Krönika: Vad skapar en bra superhjälte?

Efter att ha både sett och spelat in ett avsnitt av RadioEscape om Catwoman från 2004, så är det lätt att hålla sig för skratt. Där är så mycket som blivit fel under produktionen av filmen att det borde ringt varningsklockor hos kreatörerna långt innan det var dags att visa den på vita duken. En stor del av problemet var en övertro på sin kapacitet och en enorm brist för förståelse för seriemediet och källmaterialet. För någon som aldrig, eller bara ytligt, har läst en superhjälteserie, är det lätt att bara se överdrivet uppumpade herrar och överdimensionerade damer i trikåer som gör omöjliga handlingar, samtidigt som de ser ”häftiga ut” under tiden. Med denna nivå av förståelse för superhjältar kastade sig Pitof och hans team in i genren och slutresultatet blev också en enorm flopp.

Så vad gör en bra superhjälte egentligen? Självklart finns inget färdigt recept som kan appliceras för att göra vilket koncept som helst till en ekonomisk kassako med mängder av läsare och filmkontrakt. Men det betyder inte att det inte finns gemensamma faktorer som är viktiga att förstå om där existerar en ambition att skapa något som inte bara är läsvärt, utan också har potentialen att bli genialiskt.

Mänsklighet
Oavsett vilken bakgrund en hjälte har, så måste det finnas något som gör att en läsare eller tittare kan känna igen sig själv. Det kan vara så ytliga ting som etnicitet eller kön, men en välskriven rollfigur kan väcka sympatier, engagemang och förståelse hos en större grupp människor än bara de den ytligt representerar. I regel behöver figuren vardagsutmaningar eller förutsättningar som gör att de flesta kan förstå motståndet eller vilken uppoffring eller ansträngning huvudrollen behöver göra eller genomgå. Hur olika vi än är i vår värld, så är våra basbehov samma och längtan efter närhet och trygghet är stor, samtidigt som vi vill skydda och ta hand om de som är oss närmast. Oavsett om det är familj eller vänner.

Spindelmannens stora dragningskraft, bortsett från en väldesignad dräkt och välbalanserade krafter, är att han lever ett liv de flesta kan förstå och känna igen sig i. Där är räkningar att betala, jobb eller studier att fullfölja och ett ständigt försök att hålla god kontakt med vänner och bekanta. Trots att många superhjältar har liknande vardagsstrukturer, har Peter Parker blivit en symbol för den lilla människan med enorma krafter och ansvar. Alla liv är inte identiska och alla superhjältar behöver inte ha samma struktur, men vill man som serieskapare eller filmmakare skapa en trovärdig rollfigur så är deras vardag och personlighet enormt viktiga för ett nå ett bra resultat.

Det behövs en mångbottnad personlighet och känslor utöver de mest grundläggande, som givetvis måste få växa fram naturligt under historiens gång. Vad som är viktigt är att inse att det tidigt måste sås frön till interna konflikter och tankar för att skapa en koppling till publiken. Sådant blir ännu viktigare och noga att balansera väl om man som kreatör väljer att skapa en rollfigur i en social position bortom den generella, som i fallen med Iron Man eller Batman, båda multimiljonärer. Då är deras personligheter, inre demoner och moraliska kompasser ännu viktigare för att ge dem en sympatisk länk till tittare och läsare. De må ha enorma tillgångar, men spenderar dem till att inte bara försöka göra världen bättre, utan också för att förhindra att andra råkar illa ut eller behöver genomleva den typen av trauma eller förlust som de själva gått igenom.

I grund och botten handlar det om att skapa en människa. Någon med fel och brister som drar ner dem, samtidigt som de har positiva egenskaper som hjälper dem upp igen. Oavsett vilken typ av historia som berättas så är mänskligheten det viktigaste elementet som måste finnas i blandningen för att göra den både lockande och intressant.

Begränsningar
Det är lätt när det kommer till superkrafter att man överdriver dem för att ge sin rollfigur de största och bästa som går att hitta på. Helst inte bara ett par sammankopplade förmågor, utan gärna från hela spektrumet av övernaturligt möjligheter. Allt för att göra sin nya hjälte så ”häftig” som möjligt. Även om det finns en lockese i det visuella som går att göra med sådana krafter, är att det är sämsta möjliga utgångspunkt. För varje superkraft som läggs på en rollfigur, desto större blir avgrunden mellan den och resten av mänskligheten. Nyckeln ligger istället i att ha ett begränsat omfång av krafter och använda dem så varierat och uppfinningsrikt som möjligt.

När begränsningar kommer på tal, att det är en gyllene standard som bör has i åtanke, är oftast Stålmannen motargumentet. Problemet är att Stålmannen är undantaget som bekräftar regeln. När han skapades var hans superkrafter begränsade till superstyrka, extrem uthållighet och värmesyn. Han kunde inte flyga eller många av de andra krafterna vi idag ser som synonyma med honom eller andra av hans art. Anledningen till att det fungerar är att han var en unik superhjälte som kom att bana väg för resten i genren och har blivit en ikon. Tyvärr har okreativt manusarbete tillsammans med en önskan att göra den redan ”spännande” rollfiguren ännu intressantare, gjort det enklare att bara uppfinna nya superkrafter som kan hjälpa Stålmannen ur situationer, istället för att kreativt försöka använda de förmågor han redan hade. Under de decennierna som Stålmannen existerat, både som rollfigur och ikon, har hans faktiska superkrafter nått sådana nivåer och antal att det inte finns någon begränsning för vad han kan göra.

Trots att det skapades en tydlig svaghet, den välkända kryptoniten, i hopp om att vända den här utvecklingen så har Stålmannen nått en sådan nivå där han är praktiskt taget ostoppbar. Där finns inga hinder han inte kan ta sig förbi och de ”mänskliga” begränsningarna som moderna manusförfattare desperat försöker ge honom i hopp att göra honom mer relaterbar, är bara vaga försök att överbygga den kontinentstora ravin som står mellan honom och mänskligheten. Ta istället en rollfigur som Batman, vars ideal och metoder tekniskt sett rör sig i den mörkare delen av alla gråzoner, fortfarande är enormt mycket mer relaterbar. Att han har en förmögenhet som hjälper honom bidrar till den utrustning han använder för att kompensera att han inte har några superkrafter, men i grund och botten är han en vanlig människa och det resonerar med publiken.

Superkrafter bör utformas med mycket eftertanke och lusten att göra en rollfigur till den största och bästa, är en som bör undvikas. Med det sagt betyder detta inte att en superhjälte inte kan växa och lära sig nya förmågor eller talanger med tidens lopp, så länge som det fortfarande finns begränsningar och en risk för misslyckande. För det är bara när oddsen är emot hjälten och konsekvenserna för ett misslyckande är stora, som det finns en tillfredsställelse i att den lyckas helt eller delvis.

Världen
Förutom en jordad och verklighetstrogen personlighet till rollfiguren, så behövs en värld som känns äkta. Det betyder inte att där inte finns utrymme för kreativitet eller nya idéer, tvärt om så finns mycket gott att hämta i nytänkande, så länge världen går att förstå och ta till sig. Hjältens närmaste vänner och familj måste kännas som riktiga människor och det gäller även ett potentiellt galleri med skurkar och motståndare. Hur svart och vitt superhjältehistorier än kan tycka te sig, med självklara goda respektive onda sidor, så är ingen människa genuint ond eller god. Det mänskliga psyket är mycket komplexare än så och de flesta individer kan se när någon påhittad figur saknar djup eller mångsidighet. Precis som med hjälten, behövs tankar och motivationer för att få någon påhittad att kännas levande nog att tas för äkta. En tumregel måste hållas i åtanke när alla individer ser sig själv som ”hjälten” i sin egen personliga historia och allt den gör är vad denne tror är det enda rätta. Oavsett hur fel eller snedvridet alla andra kan tycka att det är, hur bristfällig logiken bakom personens resonemang än är, så är det viktigt att förstå att individen tror att den vet vad som är bäst.

Det är den tilltalande tragiken i en historia, när en individ valt brottets bana för att den lyckats övertala sig själv att det är det enda rätta och att det finns en moralisk rättfärdighet i handlingarna denne gör. Oavsett om det är att stjäla för att få mat för dagen, eller återställa en familjeheder eller familjeförmögenhet. I sin rättfärdiga uppfattning spelar det ingen roll om målen uppnås genom att stjäla från andra eller om det trampa över lik för att nå dit. När den blandningen görs väl är det en skurk eller motståndare värd att titta närmare på. Men även det motsatta är viktiga att ha i åtanke. Varför gör någon något gott? För ren godhets skull är ett ickesvar – vad motiverar uppoffringen? Handlar det om att kompensera för ett dåligt samvete? Behovet av en känsla av tillfredsställelse att ha hjälp någon annan?

Med andra ord handlar det om att alltid tänka igenom varje enskild individ i universumet och förstå vad den vill och varför. Kanske verkar det som onödigt komplicerat arbete för en ”enkel serietidning”, men det är bristen på detta djup till innehållet som gör att många historier misslyckas, inte bara superhjälteserier. Även om det är därifrån vi tar avstamp, är det något som är generellt för alla historier. Att hitta rätt nivå på hur mycket personlighet, mänsklighet och insikt vi som läsare eller tittare ska få ta del av på varje figur. Självklart är det inte heller fel att hitta sin start i stereotyper, de är stereotyper av en anledning, men det är enormt viktigt att så tidigt som möjligt etablera mer personlighet och lyfta rollfiguren från stereotypen. Gör den intressant och relaterbar, då är chansen mycket bättre att du kommer långt.

Avslutande tankar
I det långa loppet handlar allt om balans. Att hitta rätt blandning för att skapa något som både är gripande och underhållande. För mycket djup och innehåll kan ha motsatt effekt och göra figurer svåra att ta till sig. Där finns, som nämnt, inget perfekt recept att använda som alltid fungerar. Istället handlar det om att chansa och göra sitt bästa. Men istället för att bara kasta sig handlöst in i en berättelse utan insikt eller eftertanke, är det bra att ha funderat över vad det är för värld som ska skapas och vilka rollfigurer som befolkar dem.

I regel är det klokt att börja smått och långsamt utöka den värld som skapas allt eftersom kreatören lär känna sina figurer och vilka de umgås med, hur världen utvecklas naturligt baserat på de historier som berättas. Lika viktigt som det är att ha en klar tanke med vad det är man skapar och var man börjar, är det att låta innehållet utvecklas organiskt. Som skapare har man alltid kreativ kontroll, men att få händelser att utspelas onaturligt eller personer att agera bortom etablerade personligheter och moraliska värderingar kräver enormt mycket fingertoppskänsla att åstadkomma. Men när alla bitar noggrant formgivits är det en fantastisk upplevelse att se dem alla falla på plats, oavsett om det är medan man bläddrar genom det senaste numret av en serietidning eller sitt hänförd i biosalongen.

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Batman/Stålmannen © DC
Spindelmannen/Iron Man © Marvel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *