Krönika: Vad kunde göras bättre i Maleficent?

För de som lyssnat på vårt senaste avsnitt av RadioEscape så kan det inte komma som en överraskning att jag inte var helt såld på Maleficent som film. Den har sina fördelar, men för mig väger en stor del av nackdelarna ner upplevelsen. Jag är väl medveten om att många älskar filmen, kanske mer för vad den representerar än arbetet som lagts ner på den, men jag kan inte låta bli att se en hel del som kunde gjorts bättre för att leverera en generellt bättre och mer sammanhängande filmupplevelse. Så detta blir en utveckling av mina tankar, efter att ha smält filmen ännu mer efter inspelningen…

Jag vill, innan jag fortsätter, påpeka att det kommer förekomma en del spoilers och de som inte sett filmen eller lyssnat på vårt avsnitt om den bör stanna här. Detta kommer också att bli ett ovanligt långt inlägg, men om du är redo så kastar vi oss rakt in…

KronikaVKGBIM_1

Världsbyggande
Det är tydligt i filmens inledning att handlingen fokuserar på de två kungadömena, ett som styrs av människor och ett där alla sagovarelser håller till. Att de krigshungrande människorna traditionellt är drivna till att expandera sina gränser och inflytande är en väletablerad del av historieberättande, samtidigt som det tydligt visas att sagovarelserna bara vill leva i fred. Problemet är att historien inte etablerar om det finns något bortom de båda kungadömena eller om de representerar allt i den här världen. Att se kungadömet interagera med andra, som det lyckas etableras i den gamla animerade Disneyfilmen där två kungadömen vill skapa en allians, hade understrukit att det finns en mer expansiv värld. Där hade också varit en möjlighet att se människornas kungadöme förfalla parallellt med sin nya kung, efter att Stefan uppslukas av paranoia och hat, då allt färre andra riken vill samarbete eller handla med dem.

Även om det är en mindre del, är det en som hade hjälp lyfta historien till en med fastare grund än ”sagofilm” med ”sagologik” som den envisas med att försöka upprätthålla. Med tanke på de teman och händelser som inträffar och vad det bildspråket ska representera, har Maleficent som film redan tagit steget att vara en ”verkligare” historia och borde tillåtit sig att ta det fulla steget till att vara en mer utarbetad, verklighetsbetonad och mörk film. I nuläget står den och svajar fram och tillbaka mellan de två utan att riktigt hitta ett fotfäste.

Konsekvent magianvändning
Så som magi porträtteras i universumet Maleficent utspelar sig i, är de som har de magiska krafterna i närmast gudar som kan omforma allt efter eget tycke och smak. Att de inte gör det viftas nonchalant undan med sago-stämpeln. Problemet med en så lättsinnig syn på historieberättande är att flera av filmens problem, som kunde lösts utan större ansträngning om de inblandade, stannar kvar i onödan. Maleficent visar tydligt att hon utan större ansträngning kan kasta krigare omkring sig och borde, potentiellt, kunna ta sig an en hel armé. Trots det kan hon inte oskadliggöra sina egna magiska krafter, vilket är det enda som etableras. När hon försöker ogöra den förbannelse hon lagt över Aurora visar det sig vara omöjligt. Även om vi accepterar att Maleficent är den starkaste och mest magiska av feerna i sagoriket, borde de tre ”goda” feerna tillsammans kunna kasta magi jämförbar till hennes egen för att stoppa Maleficents handlingar. De borde vara lika svåra att oskadliggöra som hennes egen förbannelse.

KronikaVKGBIM_2

Enklast vore att de hade etablerat ett par grundläggande regler för magin, hur den fungerar och hur den kan användas. Hur stark Maleficent än är, borde ansträngningen att använda mycket magi trötta ut henne och göra henne svag för en tid. Detsamma gäller de andra magianvändarna. Spänningen ligger i att de krafter rollfigurer har i fiktion inte är obegränsade, hur de använder dem kräver eftertanke och ett arrogant användande leder vanligtvis till att olyckor händer eller de krafter som finns kvar inte är tillräckliga. Detta är vad som skapar dramatik i historier om både magi eller superkrafter, men i Maleficent finns ett redan mål i dramaturgin i och med att det är hennes hämnd och uppvaknande ur ondskan som ska vara i fokus och magin används som en universallösning till att få historien att följa ett förutbestämt spår, oavsett hur ologisk magin kan upplevas under tiden.

Vilken effekt har järn?
Tidigt nämner Maleficent att feer inte tål järn, det bränner och skadar dem. Detta är en spännande begränsning som teoretiskt läggen en ribba för framtida konfrontationer, eftersom vi vet att Maleficent kommer vara sagorikets försvarare och att människor traditionellt gör sina vapen av järn. Men under etableringsstriden i filmens tidiga skede, kan vi se Maleficent utan större problem flyga mellan soldater till häst och slå ner dem med armar och vingar. Oavsett hur välvilligt man som tittare försöker förbise detta, är det omöjligt för Maleficent att under stridigheterna inte röra järn på de rustningsklädda soldaterna. Det är först senare, i ett försök till dramatiskt skede, när en av dem får tag i henne som hon ”äntligen” känner effekten av järnet.

Precis som med magi finns ett här inkonsekvent tänkande på vilken effekt järn har på feer. Är dess blotta närvaro obehaglig för dem eller om de måste röra vid järnet för att skadas. Inte heller etableras det om en fe förlorar sina magiska krafter medan de utsätts för järnet, vilket skulle kunna förklara Maleficents hjälplöshet när ett nät av järn kastas över henne. Även om det är enormt smärtsamt, borde hon kunnat lyfta nätet av sig på magiskt sätt, så som hon lyft rustningsklädda krigare tidigare. Att påstå det är en bekräftelse att järnet oskadliggör hennes magi när hon har nätet över sig förbiser att hon då kan förvandlar sin tjänare Diaval till drake för att försvara henne mot soldaterna och kung Stefan.

Hade filmmakarna slagit fast vid ett par små regler och sedan arbetat utifrån dem, hade en del av filmens ologiska användande av både järn och magi försvunnit.

KronikaVKGBIM_3

Den opersonlige kungen
Att Maleficents historia bygger på hennes besvikelse och hat mot kung Stefan och vad han gjort mot henne är ett faktum som gör berättelsen intressant. För de två, tillsammans med tittarna, blir det självklart varför hon handlar på de sätt hon gör och Stefan är väl medveten om varför, medan resten av kungadömet bara ser en ond fe som agerar utifrån ren ondska. Det finns en fantastisk dynamik där som aldrig riktigt får luft under vingarna, främst därför att Stefan förlorar all sin mänsklighet när han blir vuxen och senare kung. Med tanke på att det huvudsakliga temat för filmen är att Maleficent inte bara är en ond fe och en tvådimensionell rollfigur, är det underligt att historien förvandlar en annan av de viktiga rollerna till en platt och fyrkantig sådan utan personlighet. Stefan går från att vara en ung pojke med ett samvete som tvingats stjäla för att överleva, till att bara vara en hatisk och mordisk kung utan några förmildrande egenskaper.

Filmen hade bara blivit bättre om kung Stefan hade visat tecken på ånger och insikt över vad han gjort, även om han gjorde det i sin ensamhet. Hela hans rätt till tronen hänger på att han vingklippt Maleficent och att han nu måste slutföra jobbet kunde varit det som drev honom över galenskapens rand. Så som han porträtteras känner han sig hotad och är frustrerad över att dottern fått en förbannelse uttalad över sig, där finns inga spår av människa kvar utöver blodtörstig krigsherre. En bättre skriven motståndare hade bara gjort historien mer livlig och intressant, jämfört med den fyrkantiga och förutsägbara relationen som uppstår mellan dem nu.

De goda feerna
Den största besvikelsen är, tveklöst, de tre feerna som ska ge prinsessan Aurora dopgåvor och senare också tar hand om henne medan hon växer upp. I Disneys animerade film porträtteras de som godhjärtade, intelligenta och kompetenta damer som har en tendens att kärleksfullt småbråka med varandra. Deras krafter är kanske inte på samma nivå som Maleficents, men de använder vad de har efter bästa förmåga. Bilden av dem kan inte vara mer omvänd, när de i den nya tappningen är både opålitliga, svagsinnade och till synes nästan helt ointelligenta. Att de dyker upp på Auroras dopkalas väcker frågor, eftersom de båda kungadömena vid den tiden i historien är i djup konflikt med varandra och att tro att de är där för att diplomatiskt göra relationen mellan de båda rikena bättre är att vara så överseende till hålen i historien att det gränsar på dumhet. De är där för att feerna var det i den animerade filmen och eftersom nytolkningen ska föreställda den omvända spegelbilden av samma historia, måste de vara där nu också. Kung Stefan har ingen anledning att lita på de tre feerna och feerna själva bör vara medvetna om vad Stefan gjort, eftersom sagovarelserna verkar väl införstådda med vad som hänt deras försvarare. Att de dessutom erbjuder sig att ta hand om Aurora åt kung Stefan, källan till deras problem, är oförståeligt. Den enda förklaringen är att de vill att Aurora ska vara säker.

KronikaVKGBIM_4

Men det leder till det andra problemet, förutom den snedvridna logiken med de tre, att de är inkapabla att ta hand om någon. Inte ens efter sexton år verkar de ha fått kläm på grundläggande hushållssysslor eller att se efter flickebarnet. De står på samma nivå när deras ”föräldraskap” slutar som när det började. På filmskapandets altare har de offrats från att vara kompetenta rollfigurer till att vara komiska bifigurer av den värsta sorten, som är uppenbara clowner som inte stämmer in i resten av historiens ton eller atmosfär. Problemet är att i det manus som är skrivet till filmen, finns det inget alternativ. Hade de tre goda feerna haft det minsta tecken på intelligens hade de inte varit på kung Stefans sida, men kanske medlat mellan honom och Maleficent eller försökt hjälpa henne att släppa taget om sitt hat, men då kan filmen inte längre löpa parallellt med den tecknade Törnrosa. Att korrigera dessa tre roller skulle innebära att stora delar av handlingen hade behövt omarbetats, vilket bara gör att dessa tre understryker hur snedvriden handlingen är när den kunde varit så mycket bättre.

Det är viktigt att understryka att ingen historia är felfri. Benas de upp tillräckligt finns där alltid problem eller illogiska detaljer eller handlingar. Är historien drivande och engagerande nog kan sådant alltid förbises, men det kräver att kreatörerna minimerar bristerna och hålen till ett minimum och gör en tillräckligt glänsande upplevelse som gör felen nästan osynliga. När det gäller Maleficent är många av misstagen eller slarvfelen så grova att de inte kan annat än sticka i ögat på den uppenbara. För de som ser filmen och njuter av dem, utan att frustreras av alla de misstag som den är fylld utav, vill jag uppmana att fortsätta med det. Vi har alla filmer eller historier vi njuter av så mycket att vi är beredda att förbise allt som förstör upplevelsen, men jag ville få chansen att notera en del av de fel som frustrerade mig och några möjliga förbättringar på dem. Särskilt med tanke på att det ryktas om en potentiell uppföljare… Om den kommer, hoppas jag att filmmakarna lärt sig av sina misstag och kan lyfta manusskrivandet till en ny nivå. Förslagsvis till skrivbordshöjd, där det skrivs med penna och inte med rosa eller gröna kritor.

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Bilder © Disney

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *