Krönika: Star Wars VII – The Force Awakens

SWvii-1

Jag var medveten om att det skulle bli hög hype när det annonserades ut en ny Star Wars-film. Bara den mindre trailer som släpptes som den första glimten av vad som komma skulle, verkade göra internet och sociala medier överladdat av förväntan. Så jag bestämde mig tidigt för att undvika allt Star Wars-relaterat fram tills det var dags att se filmen. Nu är det förstås helt omöjligt att använda internet utan att någon gång ramla över bilder eller rubriker som är förknippade med The Force Awakens, men jag lyckades hålla mig hyfsat ovetande om handlingen eller vad som komma skulle. I efterhand kan jag vara väldigt glad att jag gjorde så, eftersom när jag satte mig i biostolen var allt jag förväntade mig en skön filmupplevelse i Star Wars universum.

Det var också precis vad jag fick. Till skillnad från Prequel-filmerna (I-III) så hade man lyckats fånga den anda som de ursprungliga filmerna hade, men flyttad in i det moderna filmskapandet. The Force Awakens kändes modern men samtidigt som en härligt bekant filmupplevelse. Där råder inget tvivel om att tekniken, kameror och möjligheterna med specialeffekter har tagit enorma kliv, men istället för att skapa något som kommer kännas omodernt efter bara ett par år så har den nästan tidlösa estetiken i världarna i Star Wars återskapats och utökats på ett sätt som gör att The Force Awakens är en naturlig fortsättning på de klassiska filmerna. Samma sak gäller handling och skådespeleri.

SWvii-2

Givetvis finns det en hel del att säga eller diskutera. Att handlingens upplägg är, mer eller mindre, en spegelbild av den första Star Wars-filmen A New Hope är både en nackdel och fördel. Det gör att den inte känns lika originell som den kunde ha gjort och får inte den luft under vingarna som en del biobesökare verkar ha hoppats den skulle, samtidigt bygger den en stabil grund som den nya trilogin av filmer kunna stå stadigt på. The Force Awakens känns äkta och i slutändan är det faktiskt vad som är viktigast, att den känns som den uppföljare den ska vara.

Filmseriens nya hjältar, Rey och Finn, känns genuina och uppväxta i den karga galax som finns efter Imperiets sönderfall och det nya hotets uppstigande. De introduceras på vars ett håll snabbt och effektivt, samtidigt som vi får en insikt i vilka de är och vilken livsåskådning de har. Rey är en överlevare som är van att trotsa elementen och har utvecklat ett stort intresse för både maskiner och flygning. Finn är en desillusionerad Storm Trooper som väljer att lämna den mörka sidan för att genom en serie händelser hamna hos motståndet. Även om det finns mer komisk bifigur i Finn än vad som kanske väntats, går det aldrig över gränsen eller blir påfrestande. Den här duon blir istället två individer som ödet råkar föra ihop och som tillsammans behöver möta de utmaningar som står för dörren. Givetvis med hjälp av nya och gamla hjältar.

SWvii-4

Samtidigt som det är fantastiskt roligt att se Han Solo och Chewbacca igen, är det en bitterljuv glädje. Det är logiskt och en klok återkoppling till den ursprungliga trilogin, samtidigt som det repar rollfigurernas ”odödlighet”. Med det sagt är de båda fortfarande lika tuffa, sluga och beredda att ta sig an en utmaning, även om konsekvenserna kan bli större den här gången. Så visst är det underbart att se dem, men med tanke på hur handlingen är upplagd hade jag nästan velat att det var helt nya figurer istället.

Den nya skurken, tillsammans med det ”nya imperiet”, var en av de faktorer som potentiellt skulle kunna få filmen att falla ordentligt. Även om jag kunde tycka att det drogs ännu hårdare på de fascistiska referenserna den här gången, än mer än originalimperiet, så var de tillfredsställande. De var de ondskefulla motståndare man förväntade sig och även om motivationer eller mål var lika papperstunna som i de flesta äventyrsfilmer av de här slaget, så var det tillräckligt för att fungera. Deras nya ”Darth Vader”, Kylo Ren, fyller inte riktigt skorna på sin föregångare, men det är också själva poängen. Att Vader är Kylos inspirationskälla, men hans osäkerhet och fallenhet för att överkompensera gör honom något annorlunda och något intressant. Istället för att bara vara en motståndare, så är det tydligt att det planeras finnas en parallell ark för hans rollfigur att genomgå vid sidan om Reys. Det var också en givande inblick att se den så till synes orubblige och lugne Kylo Ren plötsligt få ett raseriutbrott, även om det drogs till sin spets och blev lite för mycket efter ett tag. Förhoppningsvis kommer hans rollfigur att stabiliseras något genom trilogin.

Vad jag hade klarat mig utan hade varit många av de logiska luckorna eller detaljerna som tryckts med för att vara spännande eller läckra, men i slutändan inte ledde någonstans. Att filmen skulle kännas större och mer ”episk”, samtidigt som den skulle hänga samman sömnlöst med resten av filmserien, har lett till ett par intressanta tolkningar och situationer. Allt från små oskyldiga detaljer, till händelser som sker utan direkt anledning, till enorma överdrifter utan proportioner, som den nya ”dödsstjärnan”. Det sistnämnda hade jag ignorerat om det inte var så att de bokstavligen måste jämföra storleken för att visa hur mycket större och farligare den var… vilket gav mig samma intryck som osäkra tonårsgrabbar som jämför i omklädningsrummet.

The Force Awakens är en bra Star Wars-film. Den har alla ingredienserna den ska ha, även om den följer det gamla receptet lite för mycket för att kunna ses som sin egen film. Men med tanke på det elände som Prequel-filmerna åstadkom för filmserien, förstår jag att man ville vara så säker som möjligt på att skapa rätt känsla och atmosfär. Nu har en grund lagts som resten av de nya filmerna kan vila på och de kommer förmodligen också våga ta ut svängarna mer med kreativiteten. Så jag har ett nytt hopp för serien, humöret är på topp och jag är taggad för resten av vad som komma skall…

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *