Krönika: Specialeffekter – en färskvara

Det var under en kväll, när jag satt försjunken i tv-soffan och slappnade av med ett par avsnitt av Doctor Who från 70-talet, som en tanke slog mig. Specialeffekter är i viss mån en färskvara. Nu är det inte en världsomvälvande insikt, men den leder till den större frågan ”varför blir bäst före datumet på specialeffekter kortare och kortare?”

Naturligtvis är det många gånger en fråga om budgeten som filmen eller tv-serien har att spendera på specialeffekterna. Ju mindre budget och ju mer den ska täcka in, desto färre eller billigare effekter. Pengaflödet kan vara så litet att slutresultaten kan tvingas bli ett utomjordiskt monster som tillverkats av ett par rullar med bubbelplast som sprayats med grön färg. Kanske inte det mest övertygande eller realistiska.

KronikaSpecialeffekterEnFarskvara_1

Chucky från Child´s Play © United Artists

Åtminstone inte för oss idag. Vi är vana vid monster och andra visuella effekter som skapats med datorgenererade bilder och kan kräset fnysa om utomjordingen på skärmen har en otillfredsställande textur på sitt skinn eller om ljussättningen är snäppet sämre än perfekt. Med datorns hjälp kan vi idag skapa bilder som specialeffektsmakare för 30 år sedan bara kunde drömma om när de satt i sina arbetsrum och försökte uppnå liknande resultat med miniatyrer av glasspinnar och kartong.

När den senaste storfilmen visas på biografen, med sina häpnadsväckande och ultrarealistiska effekter, känns bubbelplasten och sprayfärgen mycket avlägsen. Samtidigt sitter vi ofta och rynkar på näsan åt specialeffekter som bara har ett par år på nacken och placerar dem, essentiellt, i samma fack som glasspinnarna och bubbelplasten. Tidigare kunde specialeffekterna åtminstone behålla sitt magiska skimmer ett par år, när de nu tappar all glans efter ett par månader. Hur kan det komma sig?

Till stor del kan det bero på den teknologiska frammarschen vi är en del av. Aldrig tidigare i historien har teknologi utvecklats i den hastighet den gör idag. När den allmänna teknologiska nivån stiger, stiger också nivån på underhållningen. Kom ihåg att det var en fascinerande nyhet att ha en VHS-spelare på 80-talet och kunna spela in direktsända program för att se dem senare. Strax över 30 år senare är standardformatet Blu-ray, som i sin tur håller på att bli föråldrat och snart kommer ersättas av teknologi med 4K upplösning, och inspelning kan göras direkt i mottagarlådan. Då har vi inte ens övervägt framstegen i film- och tv-branschen med deras kameror och digitala teknologi.

KronikaSpecialeffekterEnFarskvara_2

Benedict Cumberbatch mo-cap till The Hobbit: The Desolation of Smaug © Warner Bros

Givetvis kommer de tekniska framstegen med en hel del fördelar som gör det mer tillfredsställande att uppleva och sjunka in i vår underhållning på en helt ny nivå. Med sidoeffekten att vi tappar lätt tappar perspektivet på både tekniken och underhållningen vi ser på. Istället för att vara tacksamma att vi idag är kapabla att göra bilder och effekter till att lura våra sinnen att tro vi ser andra världar och varelser, som skulle få specialeffektsmakare på 60- och 70-talet att gråta av vördnad, är det sällan vi fokuserar på annat än den tekniska aspekten av vad vi upplever. Det är lätt att bli en digital snobb och avskriva film eller tv bara därför att upplösningen inte är i HD-kvalité, att antalet bildrutor per sekund är under 30 eller att de digitala bilderna inte är de absolut senaste.

Nu är jag, av förklarliga skäl, någon som är extremt förtjust i den visuella aspekten av både film och serier. Samtidigt har jag stort överseende med eventuella brister som finns i det visuella eller specialeffekterna, men bara om det finns ett innehåll som håller mig som åskådare intresserad och fast i illusionen som berättelsen försöker upprätthålla. Jag kan se äldre och brisfälliga specialeffekter som något charmigt eller vackert, en historielektion i bildberättande och hur begränsningarna såg ut under de olika decennierna. För det är med begränsningar som kreativitet flödar och en specialeffektsmakares talang verkligen syns. Många filmer och tv-serier har praktiska specialeffekter som fortfarande imponerar, något som står likt ett monument för filmmakarnas insatser. Som ett fint vin åldras de med värdighet och är lika delikata idag som då.

Problemet, som jag ser det, kommer i och med den moderna hyperkonsumtion av produktioner för film och tv, särskilt när det gäller nyinspelning av gamla filmer eller serier. Självklart ska de moderna framstegen njutas av och upplevas på bästa möjliga sätt, men det är viktigt att försöka behålla ett sinne för proportioner. Som med all ”ensidig kost” är det inte bra att förkasta det som inte omedelbart lever upp till konsumentens upplevda behov. Att material som bara finns i en upplösning lägre än HD-kvalité förkastas till förmån för att bara konsumera nyproduktioner är sällan en god idé. För det är när allt fokus läggs på att hålla sig i framkanten av teknologin, med de förhöjda kraven det innebär, som levnadslängden för välgjorda specialeffekter går från år till månader och kanske bara veckor. Hundratals arbetstimmar av skickliga konstnärer, dockmakare, pyrotekniker eller CGI-skapare tappar sitt värde kort efter att de släpps för allmänheten.

KronikaSpecialeffekterEnFarskvara_3

Dalek från Doctor Who © BBC

Jag föreslår inte att vi ska sluta att njuta av det nya, häftiga eller välgjorda som kommer. Vad jag menar är att ibland kan det vara en god idé att stanna upp, lämna den teknologiska hetsjakten framåt och bara leva i nuet för att uppskatta det som finns. Att kunna se tillbaka och uppskatta det som fanns, varför det såg ut som det gjorde då och inse att utan de framstegen som idag verkar så banala var nödvändiga för att vi skulle nå den punkt vi står vid idag.

Visst är många äldre specialeffekter skrattretande, taffliga och gjorda med en alldeles för snäv budget för att verkligen kunna tas på allvar. Det är oundvikligt. Men vi får dem tillsammans med alla de konstverk och hantverk som drev branschen framåt och åstadkom storverk som än idag imponerar. Om man inte stirrar sig blind på upplösningssiffror och texturkvalité.

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *