Krönika: Sherlock – The Abominable Bride

Att jag har en viss förkärlek för de gamla berättelserna om Sherlock Holme är ingen hemlighet. Inte heller att jag varit väldigt förtjust i den moderniserade tolkningen BBC under en tid har producerat med Benedict Cumberbatch i titelrollen och Martin Freeman som den ständige följeslagaren Dr Watson. Trots att den tredje säsongen skakade i fogarna, på grund av en del udda val med rollfigurer och historia… så fanns där en hel del njutning att hitta, visserligen med en viss oro inför framtiden. När det sedan utannonserades att det skulle komma ett specialavsnitt, med samma skådespelare och ton som den moderna tolkningen, men allt skulle återvända till källmaterialets egen tidsålder, så blev jag otroligt nyfiken. Som jag förstod, skulle det vara en sidohistoria utan kopplingar till den pågående serien där produktionsteamet lekte med konceptet och gav skådespelarna nya utmaningar. När nu avsnittet äntligen visats på svensk tv, känns det som ett bra tillfälle att prata om upplevelsen… som blev en mycket blandad resa med många toppar och dalar.

Jag kommer undvika att avslöja markanta delar av handlingen eller mysteriet, men eftersom en del av min kritik kommer att röra dåtid och framtid, vill jag understryka att en viktig del av överraskningsmomentet i specialavsnittet kommer att delvis tittas närmare på.

Sherlock: The Abominable Bride

Den inledande ingången till avsnittet är bra och speglar den nutida motsvarigheten väl. Watson är också här krigsveteran i behov av bostad och hamnar av en slump i sällskap med Sherlock Holmes. Inledningen är kort, men ändå tillfredsställande. Vi hoppar en bit framåt i tiden, då de båda varit följeslagare ett tag och Dr Watson har hunnit publicera ett antal böcker om deras äventyr. En kväll kommer deras kontakt med Scotland Yard, Lestrade, förbi lägenheten på Bakers Street och berättar om en besynnerlig incident. En vitklädd brud har stått på balkong, beväpnad med revolvrar och vilt skjutande, innan hon begår självmord. Senare samma kväll dyker samma kvinna upp och skjuter sin make, för att efteråt försvinna i dimman. Ett sådant fall kan inte låta bli att locka Sherlocks uppmärksamhet och han börjar undersöka saken närmare.

Premissen är lysande och hämtar inspiration från klassiska äventyr, men strukturerar om dem för att fungera med den nya stilen på berättandet och skådespeleriet. Att säga annat än att Benedict Cumberbatch och Martin Freeman är lysande i sina gestaltningar av Sherlock Holmes och Dr Watson vore skamligt, eftersom de levererar solklara prestationer. De båda har hittat något i sina rollfigurer som gör dem unika, samtidigt som de känns som sina klassiska motsvarigheter. Lagom mängder med nytt och gammalt har blandats samman till en smakrik upplevelse som fortsätter att överraska. Samma sak gäller resten av skådespelarensemblen som också fortsätter imponera, även om vissa skämt och situationer kan falla lite platt.

TheAbominableBride2

Felet ligger snarare i att man för specialavsnittet bytt miljö och tidsålder, men inte verkar kunna hålla fast vid det beslutet. Detta kunde ha varit en helt fristående historia, där alla inblandade får ett miljöombyte, för att sedan återvända sömnlöst till nästa säsong av serien… men där fanns ett tvångsmässigt behov att försöka få de båda versionerna att synkas samman. Så det uppstår en dissonans mellan de två tidsåldrarna och bryggan mellan dem, som visserligen kan förklaras inom seriens egen logik, fick helheten att skaka och förlora en stor del av sin charm. När vad som händer kan ifrågasättas, hur verkligt det är inom berättelsens egen ram, så förloras många av de investerade känslorna i handlingen.

Efter att verkligheten avslöjats hade mysteriet och jakten förlorat en stor del av spänningen, eftersom risken försvunnit ur blandningen. Illusionen var medvetet bruten, men vad som kom i dess ställe var inte starkt nog att överbrygga förlusten. Istället förvandlades en dittills spännande och engagerande intrig till en medioker sådan som inte längre kunde tas helt på allvar. De få paralleller som fanns mellan den ordinarie serien och specialavsnittet, till det pågående mysteriet, kunde ha hoppats över och historierna kunde ha existerat som separata världar med samma personer i olika epoker.

Samtidigt arbetar produktionsteamet hårt med att skapa en så äkta och ändå fantasirik version av det viktorianska London som möjligt, där det nästan är möjligt att känna dimman ringla omkring sig där man sitter i tv-soffan. Samma sak med dekor, kläder och frisyrer som valts med enorm omsorg för att passa tidsåldern, men också fortsätta att framhäva både rollfigurerna och händelserna på bästa möjliga vis. Att säga att det är en fest för ögat är en underdrift och även om digitala effekter och miljöer då och då avslöjar att det är en tv-budgets effekter man har tillgång till, så hålls nivån hög. Små etablerade uttryck från huvudserien behålls, men justeras för att passa åldern.

TheAbominableBride3

Trots alla dessa resurser och trots all denna skapartalang, både framför och bakom kameran, så är det tydligt att hur bra och hårt man än jobbar, kan det vara manuset som sänker skeppet. För även om manuset på många sätt är välskrivet och genomtänkt, dialogen är snabb och underhållande, så görs en del misstag och djupdykningar i vad som är verklighet och fantasi, som både är förvirrande och frustrerande. Trots att tillvägagångssättet är ett annat, och anledningen också, så har detta samma effekt som den tröttsamma klyschan där ”allt bara var en dröm”. Jag hade högre förväntningar på både Sherlock som serie och dess kreatör och huvudförfattare Steven Moffat, vilket gör att detta udda val känns som en enorm besvikelse. Samma sak gäller avslöjanden och hänvisningar till kvinnokamprörelsen från dåtiden, som kunde blivit ett intressant inslag och en givande motivation för flera av rollfigurerna, men blir bara en ihålig del av historien som inte visar sig leda någonstans eller ha något värde bortom att vara en del i länken till mysteriets lösning.

Oavsett hur frustrerande jag kan tycka en del val är, så är The Abominable Bride som Sherlock-special en underhållande upplevelse med mycket tilltalande i sig. Benedict Cumberbatch och Martin Freeman är i högform, med sin speciella jargong, vilket räcker för att sälja avsnittet i sig. Lika delar bra och engagerande drama och mysterier gör upplevelsen fullständig. Något bristfällig och vingklippt, men fortfarande fullständig…

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *