Krönika: Rimliga förväntningar

Ofta jämförs filmer, tv-serier, böcker eller spel med andra ur sina respektive medier, trots att det kan verka som en orättvis jämförelse. Stora Hollywood-produktioner ställs mot mindre självständiga filmskapare. Erkända och välkända författare hålls upp mot nya eller debuterande. AAA-spel värderas jämte småstudior. Det kan verka orättvist eller omöjligt, men i långa loppet handlar det alltid om två viktiga ingredienser; ett bra innehåll och rimliga förväntningar.

Vi lever i en tidsålder då yta och prestige blir viktigare och viktigare. Studios fokuserar stenhårt på att göra filmer och spel snyggare och snyggare. Önskan att lämna sin publik flämtande av imponerande visuella effekter är stor, samtidigt som det är en viktig ingrediens för att hjälpa en historia eller berättelse få luft under vingarna. Vad man inte får glömma är att det inte är den enda ingrediensen för att få ett lyckat slutresultat. Det är ingen slump att spel som The Witcher 3 och Undertale har utsetts till ”årets bästa spel 2015” bland flera recensenter, båda är tillverkade av utvecklare som förstår vikten av ett varierat och rikt berättande. Båda är rollspel där världen och dess invånare bidrar till upplevelsen, men även om spelmekaniken är en enorm skillnad mellan de båda så är det den grafiska stilen som först fångar ögat. The Witcher 3 har en realistisk stil och försöker efterlikna verkligheten så mycket som möjligt, medan Undertale har en oerhört abstrakt och simplistisk stil som vid första anblick kan få det att verka oattraktivt. Inte kan dessa jämföras, även om de tillhör samma genre? Jo, de kan de faktiskt… med rimliga förväntningar.

Det är så lätt att svepas med i hype och allmän upphetsning inför något som är på väg ut på marknaden. Vi såg det i flera fall under 2015 med exempel som Star Wars VII bland filmerna och Fallout 4 bland spelen. Problemet är att de förutsättningarna inte är rättvisa vare sig mot studiorna som producerar vår underhållning, eller oss själva. Förväntningarna stiger och stiger, det är lätt att bli hemmablind och inte inse att kraven som börjar ställas på vad det är vi vill få ut från vår underhållning är bortom alla rimliga nivåer. Något som också leder till en hel del missnöje, besvikelser och bråk mellan fantaster. Klimatet blir hårdare, otrevligare och ingen känner tillfredsställelse längre… något som lätt hade undvikits, om vi bara skalat ner våra enorma förväntningar lite. Ska en uppföljare bygga vidare på vad föregångaren lagt som grund och försöka nå en ny nivå? Ja. Ska vi alltid sträva efter att leverera det bästa vi kan? Absolut! Problemet att för mycket hets och krav kan döda kreativiteten eller omedvetet uppmuntra studior att fokuserar fel.

Hur förvånade konsumenter än är över att filmmakare som Michael Bay eller spelserier som Call of Duty fortsätter att vara några av de mest populära, så är det ett resultat av den hets för visuell onani som pågått sedan 90-talet. När det enda som verkar vara viktigt för konsumenterna är den visuella stimulansen, i form av specialeffekter eller ännu mer avancerad grafik, så kommer det också vara vad som kommer att få mest fokus. Det är varken något fel eller illa med förbättrade specialeffekter eller kraftfullare grafik, problemet är bara att de är båda element som finns för att förhöja en upplevelse som alltid kommer att drivas av en historia och spelmekanik. När de båda hamnar i baksätet, så är det upplagt för fyrkantigt och intetsägande berättande, men som visserligen ser vackert ut.

Att ha rimliga förväntningar är att titta på filmen, spelet, boken eller vad det än må vara och se innehållet för vad det faktiskt är. När en stor spel- eller film titel från ett multimiljardföretag jämförs med ett passionsprojekt eller småskaligt arbete, är det omöjligt att förvänta sig identiska produkter. En tv-film eller tv-serie kommer aldrig att kunna konkurrera med en popcornfilm från Hollywood när det kommer till kamerakvalité, efterproduktion eller specialeffekter, men kan många gånger ge ett bättre och starkare intryck tack vare sitt innehåll. För att kunna göra bra och rättvisa val, självklart med våra personliga preferenser för vad vi gillar med i beräkningen, måste vi veta vad vi ska fokusera på. Innehållet och under vilka omständigheter det producerades.

När allt kommer till kritan handlar det om att hitta en balans och en självinsikt som gör att vi inte rycks med i hype och förväntan som gör att vi tappar fokus. Där finns ingen skam i att se fram emot något efterlängtat, men istället för att svepas med och bli en i den allt större gruppen som ställer omöjliga krav kan det vara en idé att ta ett steg tillbaka och ta in helheten. När det äntligen är dags att sätta sig med sin nya bok, titta på nästa del i en filmserie eller kasta sig in i ett nytt äventyr i spelvärlden, är chansen stor att du kommer få en mycket större och tillfredsställande känsla. Men självklart måste också kritik finnas, det är en del av rimliga förväntningar och ju större en produktion är, desto mer bör man kunna förvänta sig en genomarbetad produkt. Skillnaden ligger i tonen på klagomålen där sakliga och rationella klagomål på brister och fel inte kommer att framstå som det bortskämda gnällandet av de som aldrig kommer bli nöjda, oavsett vilket.

Där finns mycket att vinna på att ha rimliga förväntningar, även om tycke och smak kommer att färga dem. Fördelen ligger snarare i att inte enbart titta på något utifrån de rosaskimrande glasögonen fantasten bär med alla önskedrömmar och förhoppningar de hoppas ska finnas med. Det är så lätt att låta fantasin skena iväg och entusiasmen får kontrollen över situationen. Oddsen är då bara större att man drar på sig ett krossat hjärta, massor av besvikelse och bitterhet… helt i onödan.

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *