Krönika: Poddligt språkbruk

Ibland händer det att jag får frågan varför jag eller mina podcastkollegor Pavo och Tomas inte tar chansen att sväva ut mer när vi pratar om något. Varför vi håller oss så ”propra” och ordentliga, istället för att leva ut våra frustrationer om det vi för tillfället pratar om. Någon valde också att påpeka att om vi valt att använda alias istället för våra riktiga namn, så hade vi kunnat leka mer med språket och ta i hårdare utan att vara oroliga för att det skulle ”svärta ner” vår riktiga identitet. Inga av dessa frågor eller iakttagelser är felaktiga på något vis, vi kunde ha valt att gå en helt annan väg med våra podcasts och texterna vi skriver om vi hade velat.

Att svordomar och att skrika åt kameran eller mikrofonen, helt ärligt eller medvetet överspelat för komisk effekt, är inget ovanligt i onlinekulturen. Särskilt bland de som fokuserar på datorspel och kulturen kring dem, även om det förekommer en hel del i filmvärlden också.

Saken är den att den aggressiva svordomstonen i den typen av recensioner, videos eller podcasts är ofta självdestruktiv i längden. Om det enda kreativa arbetet någon lägger ner i vad den gör är att stapla svordomar ovanpå varandra, så tar det inte lång tid innan det tappar både kraft och intresset hos publiken. Eftersom det är chockvärdet man ofta är ute efter i sådana situationer, så måste ribban hela tiden höjas för att chocken ska bli densamma. Till slut når det en omöjlig nivå och det finns ingen chans att kunna fortsätta, om det inte fanns en mer kreativ tanke från början. Det krävs stor skicklighet och kreativitet för att kunna bygga sina videos, podcasts eller texter runt verbal diarre och få det att fungera på en nivå där det inte bara är chockerande, utan mästerligt och vackert i hur orden dansar runt sitt ämne.

När jag och Pavo utformade RadioEscape, precis som när jag och Tomas drev Eskapisterna, så fanns där ingen överenskommelse att svordomar var tabu eller att skrika av frustration inte var tillåtet. Där är också situationer där det har hänt, både skrik och svordomar, därför att ämnet varit så illa att det blivit den naturliga spontana reaktionen. Problemet, om man väljer att se det som ett sådant, är att något vi alla tre valde var att vi skulle försöka vara så sakliga som möjligt. Om vi har en åsikt om vad än vi må prata om, så ska vi försöka förklara varför vi har den så sakligt som möjligt.

Att påstå att något är dåligt, skräp eller skit, men inte kunna understryka varför är både meningslöst och ointressant. Därför försöker vi binda det vi tycker till sammanhängande argument, vilket är en utmaning att göra under en inspelning på bara sina spontana uttryck. Det som sägs i RadioEscape är vad vi tänkte och hur vi resonerade just då i det ögonblicket. Visst kan det ibland finnas ett par anteckningar eller stödord på saker i berättelsen som vi vill särskilt understryka eller vara säkra på att vi tar upp, men förutom inledningen och summeringen av filmens inledning eller grundhistoria så finns inget manus. Det finns bara våra egna snurrande tankar, en mikrofon och den röda inspelningslampan.

Givetvis har inspelningen en viss avskräckande effekt och att ha spelat in under pseudonym skulle ha lättat den pressen något, men inte till en nivå där vi hade ändrat beteende. Enkelt sagt så faller det sig inte naturligt för oss under inspelning att svära eller skrika, det är något som kommer när irritationen är stark nog och vanliga ord inte räcker till. Inte för att det oroar oss, för om vi skulle svurit var eller varannan minut, hade de orden snart förlorat allt sitt värde och bara varit ännu ett i mängden. Nu behåller de sin kraft och när de dyker upp, så vet våra lyssnare att det inte bara är för effekts skull, det är ett helhjärtat uttryck.

Gör det att våra podcasts inte är lika ”spännande” som de som vågar släppa helt lösa? Kanske, men allt handlar om vad man vill ha från en podcast… både som lyssnare och som producent. Vi har hittat ett format och en stil som passar oss och gör det enkelt att sätta sig framför mikrofonen varje vecka. De lyssnare som gillar vad vi gör och återvänder varje gång ett nytt avsnitt dyker upp, gillar förmodligen också stilen och innehållet… dessa gör allt arbete mer än värt det. Även de, som bara besöker oss en gång, lyssnar en stund och sedan försvinner, uppskattas. För de har trots allt valt att besöka oss och prova på vårt poddande, och att det sen inte var den typen av infotainment som de gillar är inget fel. Vi är tacksamma för den publik vi har, oavsett hur stor eller liten den är.

Att arbeta kreativt, oavsett vilket medium eller på vilken nivå man arbetar med det, är hela tiden en process. Varje gång provar vi något nytt, ändrar på en del inställningar, har en annan infallsvinkel. Ändringarna är kanske små eller för andra obetydliga, men de är ständigt där. Vi vill utvecklas och förbättras, för utan strävan finns ingen mening, men vi följer den utvecklingen som faller sig naturlig för oss. Det betyder inte att vi inte lyssnar på kritik och har den i åtanke framöver, där är många småsaker som förändrats genom årens lopp efter att detaljer påpekats för oss. Men att ändra språkbruk och ton skulle vara en sådan förändring som bara skulle kännas omotiverad och obekväm, samtidigt som den skulle riskera att handikappa arbetet. Så vi fortsätter i det spår vi påbörjat och lämnar de kroniska svordomarna åt dem som behärskar dem bättre…

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *