Krönika: På tal om rymdfilm…

När man pratar om storfilmer och rymdäventyr som Interstellar, så är aldrig 2001: A Space Odyssey långt borta i diskussionen. 2001 är på många vis en stomme som främst Amerikansk science fiction lutar tungt mot, främst därför att det finns visuella element och koncept där som resonerar väl inte bara med publiken, utan också med faktisk vetenskap. Stanley Kubrick, i samarbete med Arthur C. Clarke, var före sin tid på många sätt och vis med både gestaltning av rymden, rymdresor och alla de utmaningar som väntar mänskligheten bortom Jordens trygga famn. Att där finns ett visuellt berättande i hans filmer, vilket syns extra tydligt i 2001, är bortom allt tvivel och fortsätter att både vara en inspirationskälla och idébank för moderna filmmakare. Var problemen med filmen ligger för mig, är i rollfigurer, historiestruktur och brist på svar.

Givetvis förstår jag att det finns en charm i att delar av historien och element av den hålls i dunkel för att inte skriva en tittare på näsan eller lämna ett visst utrymme för diskussion och funderingar efter filmens speltid. Vad Dr. David Bowman går igenom i filmens slut och vad det har för betydelse för mänsklighetens framtid, är intressanta ämnen att tänka vidare på. Problemet är snarare när för mycket lämnas öppet och tvingar tittaren att gissa, eftersom det snarare antyder att filmmakaren och manusförfattaren inte hade en klar idé om vad de ville berätta eller säga. Jag personligen upplever delar av innehållet i 2001 som yta över substans, men där filmen fått en sådan kultstatus att det inte går att titta kritiskt på innehållet utan att begå ett ”helgerån” och besudla den ”perfekta rymdfilmen”. I och med att det är ett krav att 2001 måste bli tolkad, så betyder det att filmen på flera vis blir ett Rorschachtest.

2001_2

Första gången jag såg klipp från 2001 var under en lektion i filmanalys på högskolan. Innan dess hade mitt intresse för filmen varit svalt, men bilderna jag såg verkade intressanta. Åtminstone tills min nu upphetsade lärare i filmkunskap började prata om rymdskeppet Discovery One som spermie och den annalkande planeten Jupiter som ägget, händelserna som följde skulle ”befrukta” och leda till ”rymdbebisen”. Då tyckte jag det mestadels var rappakalja, men var också medveten om att jag inte sett filmen och den vilt gestikulerande föreläsaren kunde mycket väl ha rätt. Nu har jag sett filmen flera gånger så kan jag till viss del varför han valde att tolka bilderna på det sättet, men är fortfarande inte enig med honom. Samma filmanalytiker kom med pärlor som att han ansåg att Jurassic Park hade ett kvinnofientligt budskap i och med repliken ”Shoot her!” i filmens inledningssekvens, vilket helt förbiser all kontext historien ger till händelserna i den.

Självklart får vem som helst dra sina slutledningar av vad de ser och kanske skulle de leda till att rymdskepp mentalt förvandlas till spermier. Var det blir skakigt är när dessa tolkningar tas upp som fakta eller anses vara samma tolkning Kubrick själv måste haft men höll hemlig. En önskan om att få sin tolkning legitimerad och bli erkänd. Problemet är att med tanke på det hundratal tolkningar av 2001 jag hitintills stött på, är det omöjligt att säga vilket spår Stanley Kubrick faktiskt var inne på. Arthur C. Clarke själv, som skrev manuset tillsammans med Kubrick och senare också skrev romanversionen av filmen, har spenderat tre uppföljande böcker med att utforska händelserna i 2001 vidare. Han lämnar också en förklaring till vad som hände med Dr David Bowman och vad de mystiska Monoliterna faktiskt är i 3001: the Final Odyssey och de beror inte på rymdgraviditeter…

2001_3

Manusmässigt finns en del tveksamheter, främst när det kommer till två av filmens tre huvudroller. Ombord på Discovery hittar vi Dr David Bowman, Dr Frank Pool och datorn HAL 9000. Som numera sedvanligt i den här typen av berättelser, drivs datorn av en komplicerad artificiell intelligens som är kapabel att resonera och dra slutsatser, samtidigt som den är kapabel att konversera som en människa. Att det är HAL som är den mest mänskliga rollfiguren i filmen är både dess största styrka och dess största svaghet. Genom speltiden försöker HAL genomföra det uppdrag den satts till att övervaka, för att assistera teamet med människor på resan till Jupiter. HAL utvecklar, utan att förstöra handlingen, något som kan likna ett psykologiskt problem och blir ett hot för besättningen, samtidigt som det är omöjligt att inte ha sympati för den kalla maskinen. Att HAL 9000 är ikonisk för filmen är näst intill en underdrift. Hans mänskliga motspelare är, däremot, kraftigt underutvecklade.

För mig är kontexten något av det viktigaste när det kommer till en berättelse, just för att den understryker varför en situation utvecklas som den gör och varför rollfigurer agerar på ett visst sätt. Att ha en god förståelse i det mänskliga beteendet och förstå varför de agerar som de gör och vad som kan få en individ att agera i linje med sin personlighet, men också vad som krävs för att bryta ett mönster och göra något oförutsätt. Mänskligheten och vår miljö omkring oss är komplex, något som kan ta åratal att studera och förstå. Därför är det alltid förbryllande när element eller handlingar slits ur sin kontext för att användas som argument till en analys eller anklagelse, trots att argumentens skakiga grund faller samman om de tittas närmare på. Så frågan är om Kubrick valde att lämna frågor obesvarade och trådar löst hängande för att uppmuntra till diskussion, eller om han valde att vara extra kryptisk bara för att han hade möjligheten att vara det.

Keir Duella och Gary Lockwood försöker ingjuta så mycket liv de kan i Dr David Bowman och Dr Frank Pool, men med ett stelt manus finns det en begränsning i hur mycket som är möjligt att göra. Självklart finns det en poäng i att porträttera mänskligheten som något så ”utvecklat” att de i stort sett lämnat känslor bakom sig och det är maskinen som nått den känslomässiga nivån, men det är inget som man är konsekvent med. De båda astronauterna är där för att vara de som utsätts för HALs galenskap och myteri, men bortom det är de tomma och tråkiga. Arthur C. Clarke försökte på egen hand, i sina romaner, att ge de båda rollfigurerna mer liv och innehåll, men i filmatiseringen är de bara marionetter som vagt är där för att representera mänskligheten i filmen.

Allt detta tillsammans med en utdragen speltid gör 2001 till en svårsmält filmupplevelse. Scener är långa och utdragna, medvetet för att representera tiden som passerar, och fungerar mer som audiovisuellstimulans än en faktisk berättelse. Självklart vill Kubrick, som så väl lyckats representera rymdskepp i vakuum, få visa upp alla modeller hans specialeffektsmakare har skapat för att få dansa rymdbalett med ackompanjerad musik. Sekvenserna är otroligt vackra, smakfulla och imponerande, men de är också på tok för långa. Intresset för vad man lyckades åstadkomma med praktiska effekter i produktionen av filmen börjar glödhett, men mattas successivt av. En science fiction-film måste inte ha snabba klipp eller action i stil med Star Wars för att lyckas hålla publikens intresse uppe, där finns utrymme för långsamma och eftertänksamma filmer också. Det handlar om att hitta och behålla en balans som ger filmmakaren möjligheten att ha sin motsvarighet till rymdbaletten i filmen, men samtidigt inte låta den bli så omfattande eller utdragen att resten av filmen kan upplevas som det som måste vara med för att kunna motivera filmens existens som film och inte bara en specialeffektsdemonstration.

2001_1

När jag och Pavo pratade om Interstellar i RadioEscape, görs ett par hänvisningar till 2001: A Space Odyssey som uppenbart varit en inspirationskälla till filmen. Jag säger också att om valet stod mellan att se en av de båda filmerna igen, Interstellar eller 2001, så skulle valet vara enkelt. För även om jag erkänner 2001 som den stomme i filmhistorien den blivit och dess visuella storslagenhet, finns det en brist på det som ger mig den största tillfredsställelsen av en film, en bok eller ett spel, nämligen handlingen. Interstellar må inte nå upp till den storslagna nivå som 2001 sitter på, men den innehåller rollfigurer som känns mänskliga, med motivationer, känslor och motsättningar som de måste gå igenom. De behandlar känslor och händelser olika, som de individer de är, men det finns ingen svart eller vit uppfattning om rätt eller fel. Där finns handlingar som individer anser är de rätta, men som andra ifrågasätter. Där finns en dynamik och ett händelseförlopp som också kan dra ut på tiden, men som åtminstone försöker berätta en fullständig historia. Jag vill ta den av den berättelse som en berättare vill berätta och har spenderat mycket tid att försöka sätta samman på bästa vis, att istället försöka gissa vilken berättelse skaparen antyder är långrandigt och frustrerande. När valet i det här fallet står mellan en popcorn-film och en konstnärlig film som förväntar sig att jag ska bidra med hälften av handlingen, så kan jag redan höra ljudet av popcorn som poppar.

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *