Krönika: ”Men det är ju för barn”

Ibland händer det att filmer fullständigt floppar. Orsaken kan vara allt från att det var fel film vid fel tid, dålig fokus på vad som är viktigast i berättelsen till ren inkompetens i något eller alla stegen av produktionen. Ofta finns det också en myriad av ursäkter eller bortförklaringar till varför allt slutade i katastrof istället för att bli en kassako. Den ursäkt som verkligen får mitt blod att koka, oavsett vilken variant på den jag får se, är ”den är gjord för barn”.

Så fort en familje- eller barnfilm misslyckas och kritiken haglar, dyker den upp som på beställning. Som om den vore en förklaring till varför kritikerna och alla vuxna inte förstår, ”innehållet är ju gjort för barnen”. Med ett sådant uttalande så visar man att det saknas en förståelse för vad som gör en film bra, oavsett om den riktar sig till vuxna eller barn. För i grund och botten, oavsett ålder, vill vi alla ha en bra historia berättad på bästa möjliga vis. Vilken typ av historia och med vilket berättande varierar naturligtvis enormt beroende på vad man som berättare vill åstadkomma, men för att alla ingredienser ska fungera tillsammans är det viktigt att förstå dem.

MDAJFB_3

De som saknar den insikten är i regel de som försöker kompensera sina bristande kunskaper med att överdrivet fokusera på en del av helheten och glömmer resten. Vanligast är det i actionfilmer eller de med många specialeffekter, där enorm möda har lagts ner till att göra de så storslagna som möjligt. Innehållet och intrigen är däremot så tunn att den får plats på en post-it lapp. Sorgligt nog finns samma motsvarighet i barnfilmsvärlden är det där barnens intelligens som underskattas till den grad att handling och skådespeleri kan likställas till historiens värsta sockerkick. Okontrollerat springande och osammanhängande skrikande i en och en halv timme som leder till en kollaps lagom till eftertexterna. Men det är inte bara publiken som kollapsar, det gör filmen med.

Vad är det som gör att filmmakare väljer att gå den vägen? Gissningsvis tron eller hoppet att om de imiterar barn, eller åtminstone barns värsta egenskaper, så kommer de att vilja se och relatera till filmen. Varför investera tid och pengar i att skapa en historia med ett innehåll och en struktur, när det går att slippa undan. Kompetens kostar i regel mycket pengar och det är lockande att spara, men som med allt annat kommer investeringen också märkas av i avkastningen.

En av de bästa studiorna som kan nämnas i samband med barnunderhållning är Pixar, inte uteslutande för att de sysslar med animering utan för att de förstår vikten av en bra berättelse och att använda alla ingredienserna på bästa möjliga sätt. Det är därför, även om deras filmer riktar sig till en yngre publik, de älskas minst lika mycket av de vuxna tittarna. Självklart betyder det inte att alla deras filmer har otroligt storslagna succéer, men inga av dem har heller varit några floppar eller saknat kvalité. Upp är ett bra exempel på en av deras filmer med en väl genomarbetad historia, utsökt animering och superbt röstskådespeleri, men där fokus sattes fel i förhållande till målgruppen. Valet gjorde det svårare för barnen att se sig själva i historien och gjorde att filmen inte nådde den potentiella topp den kunde ha gjort. Samtidigt fick den ändå en bra respons från publiken och är en älskad film än idag. Alla val, de största till de minsta, kan vara avgörande för hur helheten tas emot.

MDAJFB_2

Ett av de värsta exemplen i modern tid, där det finns en tydlig dissonans mellan filmmakarens föreställning om sin publik och den faktiska publiken, är katastrofen Katten (Cat in the Hat). Precis som med Grinchen – julen är stulen ett par år tidigare, valde man att göra en adaption på barnboken med samma namn av Dr. Seuss och att istället för att förstå vad böckerna handlar om, så anammades bara den udda och något bisarra stilen på illustrationerna. Den fick bli drivkraften för båda filmerna och det hade kunnat fungera om det funnits en del fingertoppskänsla och subtilitet i manus och skådespeleri. Tyvärr vet alla som sett de båda filmerna att ordet subtil inte finns i närheten av någon av dem. De är högljudda, stressade, ofokuserade, har tveksam humor och hänger bara vagt samman med den historia de försöker berätta. Istället för att ha ett narrativ som förhöjs av skådespeleri, komik och effekter, blir de som en serie sammanhäftade scener som bara vagt överlappar varandra. Inga av rollfigurerna går att sympatisera med och det fåtalet scener eller sekvenser som fungerar gör det snarare av slump än av hantverksskicklighet.

En barnfilm bör inte bygga upp sitt innehåll eller sina rollfigurer runt barns sämsta egenskaper för att fungera, tvärt om. Barn är barn av naturen, de behöver inte lära sig eller uppmuntras att vara vad de redan är. Istället är det bättre att uppmuntra deras nyfikenhet, intelligens och engagemang genom att ge dem en historia att följa med i, även om det bara är som passiva deltagare. De längtar efter och föredrar saker som är spännande och intressanta, som kanske dessutom ger en vag antydan att ha element som hör till vuxnare filmer. Det är en av anledningarna att Marvels superhjältefilmer, som Avengers, lockar ett så enormt intresse från barn trots att de ofta är långt under filmens åldersgräns. De är bara mycket ärligare med vad de uppskattar och varför, jämfört med vuxna. Även om vi förenklar stora och svåra ämnen som är komplexa att ta till sig även för en vuxen, så bör en välskriven historia aldrig göra sina konflikter helt svart och vita. Barn förstår i regel vem som agerar fel och varför, även om de kan ha förståelse för ”skurken”. Hjälten behöver inte heller vara felfri eller perfekt, att han eller hon har brister gör bara att publiken har en större chans att sympatisera.

MDAJFB_1

Det är på tiden att fler inser att barnunderhållning inte är att likställa med skräp. Metaforiskt är det som att strunta i att ge barnen en välbalanserad måltid med spännande ingredienser och smaker, för att bara ge dem godis eller snabbmat. Båda situationerna slutar i skrik, överaktivitet och en kollaps som inte leder till något annat än en känsla av tomhet. Barnunderhållning kan vara, och är ofta, så mycket mer komplext än vad som kan synas på ytan. Det är inte bara en färgglad distraktion som håller barnen passiva en stund, utan kan hjälpa till att lägga grunden för både äventyrslusta och berättelser i allmänhet. God underhållning tar inte slut när eftertexterna rullar, utan väcker tankar och funderingar som är en del av vår personliga utveckling. För om vi inte utsätts för livets alla sidor, i en kontext vi i unga år kan förstå och bearbeta, hur ska vi då kunna ta oss an dem när vi blir äldre? Barn behöver inte vår hjälp eller våra kunskaper för att vara barn, men de behöver den hjälpen för att bli vuxna och vår underhållning är idag en stor del av våra liv, oavsett ålder. Därför gör ursäkten ”men det är ju för barn” mig så frustrerad, eftersom det skamlöst signalerar talarens fullständiga inkompetens i filmmakare, naivitet i historieberättande och fullständiga oförståelse för barn och barnasinnet.

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *