Krönika: Hobbit; tre mediokra filmer

När det blev aktuellt för den första filmen om Härskarringen att ha biopremiär, var det många som var extremt förväntansfulla. Jag var tveklöst en av dem och hoppades innerligt att Peter Jackson och hans enorma team hade gett källmaterialet den vördnad som det förtjänade. Den lilla oro och tveksamhet som ändå fanns där försvann snabbt när den första filmen började rulla och de två följande åren fick vi samma upplevelse och tillfredsställelse.

Det var ett hantverk och ett filmskapande utan like, långt från perfekt… men där allt det goda överlägset övervägde det negativa. Än idag är jag tveklöst beredd att säga att trilogin om Härskarringen är en av de mest välgjorda filmadaptionerna som gjorts av en bokserie.

Hobbit_1

Tyvärr är varken filmstudior eller Hollywood kända för att sluta när de är på topp. Filmerna om Härskarringen var sådana kassakor att det var uppenbart att man inte skulle försöka mjölka J R R Tolkiens historier på mer material och pengar. Särskilt när det fanns en bok som var så kopplad till både historien och karaktärerna i trilogin; Bilbo, en hobbits äventyr.

I teorin är det ingen dum idé. New Line Cinema och Peter Jackson hade redan visat att de var kapabla att skapa ett äventyr och en filmupplevelse av Tolkiens berättelser, så när Bilbo annonserades ut kom det som en glad och positiv överraskning. En sista upplevelse för att till slut sätta punkt för hela historien om maktens ring. Sen kom viskningarna om att filmen skulle delas i två delar, där fanns så stora ambitioner med vad som skulle vara med i filmen att det ”omöjligt” hade passat i bara en. Godmodigt, men ändå tveksamt, övervägde jag tanken. Bilbos berättelse är, om man ska vara ärlig, en oerhört kort bok i jämförelse med de tre delarna i Härskarringen och är också skriven med ett mycket enklare och lättsammare språk för en yngre publik. Att den skulle fungera ”bättre” som två filmer, om filmmakarna ta chansen att utveckla rollfigurerna och ge de mer actionladdade sekvenserna mer utrymme, var något jag kunde förstå… samtidigt ringde de små varningsklockorna i bakhuvudet. När det sedan officiellt slogs fast att Bilbo minsann skulle bli en egen trilogi, så besannades mina misstankar. De tre filmerna om Bilbo och dvärgarna på skattjakt var bara en sista mjölkning av Tolkiens verk.

THE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY

Trots det gick jag och såg biovisningen av Hobbit: En oväntad resa med gott mod. De onda aningarna och negativa misstankarna kunde ju bara vara gnäll, Jackson hade ju rott i land det förra projektet. Tyvärr besannades alla farhågor och uppföljaren Hobbit: Smaugs ödemark sågs långt efter att filmen släppts och det gick ännu längre innan jag lyckades motivera mig själv att se den avslutande delen Hobbit: Femhäraslaget. Besvikelsen var ett faktum…

Det är inte svårt att sätta fingret på bara en sak som är fel med Hobbit-filmerna, mer än att det var ett enormt misstag att försöka vaddera dem med så mycket utfyllnad som möjligt. Med det sagt är det inget problem att Peter Jackson och hans team valt att lägga till nya rollfigurer och utökar personligheterna hos de som redan finns, det är vad jag hoppas och förväntar mig av en god filmmakare att göra. Men att ta en historia som främst handlar om att resa och smyga, där resesällskapet till slut måste ta till vapnen för att försvara det man funnit och upptäcka vad som verkligen är värdefullt i livet, och förvandla det till en högljudd, överdrivet actionladdad och omotiverat komisk historia gör att de olika elementen inte blandas väl med varandra.

Hobbit_3

Där finns en enorm dissonans i Hobbit-trilogon, mellan tilläggen från filmstudion och originalhistorien från Tolkien, som knappt var märkbar i Härskarringen. Problemet ligger till stor del i tonen i boken, som är betydligt lättsammare än vad Härskarringen kom att bli. Atmosfärmässigt är de båda som natt och dag, vilket innebar att om man ville överlappa filmerna så behövde Hobbit ha samma ton som Härskarringen. Man försöker, men kan inte låta bli att ha med grimashumor och slapstick, något som är inte det första eller uppenbara valet för tonen… även om det fungerar att ha med humor i en allvarlig historia.

Att ge huvudrollen som Bilbo till Martin Freeman har sina fördelar och nackdelar, även om jag överlag är mycket förtjust i Freeman och hans prestationer tidigare. Han är kapabel till ett varierat skådespeleri, både drama och humor, och han gör generellt rättvisa till karaktären. Men den regin han får, tillsammans med hur manuset är upplagt, ger mig intrycket av att han är där för att hjälpa manuset på traven med den komiska leveransen. Det är varken rättvist mot Freeman eller historien och borde ha genomarbetats bättre långt innan det var dags för inspelning.

THE HOBBIT: THE DESOLATION OF SMAUG

Filmerna innehåller många bra och givande scener, men de är för utspridda mellan sekvenser som jag bara upplever som transportsträckor för att fylla ut tiden. En films speltid hade enkelt kunnat lyftas bort för att ge helheten en mer fokuserad och strömlinjeformad handling. Nu läggs enorma delar av den totala speltiden på oerhört överdrivna och intetsägande slagsmålsbaletter och för någon som vanligtvis älskar välgjorda stridssekvenser och sammandrabbningar av episka mått, är det en udda känsla när man passerat halvvägs genom en påkostad strid och den enda tanken som slår är ”Ja, ja, är det inte färdigt snart?”. När flera av de sekvenserna, allt för många för att kunna ignoreras, dessutom känns hämtade ur datorspelsversionen av berättelsen, med onaturliga kamerapanoreringar och överkoreograferade händelseförlopp, så ramlar jag ur upplevelsen när min spontana känsla är att leta efter handkontrollen.

Intrycket är också att man har förlitat sig ännu mer på datorgenererade CGI-effekter jämfört med Härskarringen, som visserligen också använde datorgrafik till mycket. Nu är det övertydligt vilka monster och motståndare som är digitalgenererade, där det tidigare var svårare att se, även om man kunde gissa. Det är också betydligt lättare att se vilka scener som är helt inspelade framför grönskärm och vilka där det funnits scenbyggen eller är inspelade utomhus. Materialet smälter inte samman på ett trovärdigt vis och till stor del beror det på det högre bildruteantalet per sekund och HD-skärpan, något man borde förutsett och försökt kompensera mera för att behålla illusionen. Samma sak gäller med maskeringarna och sminkningarna som varierar enormt i kvalité, från otroligt realistisk till person i maskeraddräkt.

THE HOBBIT: THE DESOLATION OF SMAUG

Den stora frågan är, efter alla dessa negativa tankar och känslor, om Hobbit-filmerna är värda att se? Det är ett personligt val, givetvis, och rent tekniskt måste jag erkänna att det är ett kompetent filmarbete. För någon som älskar film i fantasigenren så kommer alla tre filmerna att kittla på de rätta ställena. Där är mycket att se och mycket att uppleva, problemet är bara att de är så mediokra jämfört med trilogin om Härskarringen. Att studion dessutom verkar ha sneglat mycket på World of Warcraft när det gäller dvärgarnas kultur, arkitektur och stridsutrustning, gör att den generiska känslan kommer mer och mer. J R R Tolkiens böcker är mycket speciella sådana som hjälpte till att grundlägga den moderna genren vi idag kallar fantasy. Med andra ord är de viktiga och förtjänar enorm respekt, oavsett om man gillar dem eller ej. Även om boken om Bilbo är, språkmässigt och berättarmässigt, den lättsammare i samlingen, förtjänar den bättre än en medioker filmadaption som fyllts ut så mycket som möjligt bara för att tjäna pengar. Den lilla tillfredsställelsen jag fick av Hobbit-trilogin är inte tillräcklig för att jag ska vilja återbesöka filmerna, då läser jag hellre boken igen. Den upplevelsen kommer vara betydligt snabbare och mer underhållande.

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *