Krönika: En andra titt på The Life Aquatic

Det var ett bra tag sedan jag senast såg The Life Aquatic With Steve Zissou. Det var när filmen just hade släppt och Wes Anderson-febern rådde efter hans succé med filmerna Rushmore och The Royal Tenenbaums. Dessa båda filmer hade en speciell charm och atmosfär som gjorde dem unika. Berättandet och karaktärerna som presenterades var udda på helt rätt sätt i min smak. Därför såg jag fram emot The Life Aquatic, men efter att ha sett filmen för första gången kände jag mig…ja, lite tom inombords. Upplevelsen var helt enkelt intetsägande. Kanske hade jag missat något under min första titt på filmen, tänkte jag, och jag beslutade att ge filmen ett andra försök efter ett tag för att se om jag helt enkelt inte var på Wes Anderson-humör vid första tillfället. Så filmen lades till sidan, men det blev inte en andra genomgång av The Life Aquatic – inte förrän nu, över tio år senare.

Det var nästan som att man såg filmen för första gången. Så mycket hade glömts bort, men en sak bestod: den där tomhetskänslan infann sig även vid andra visiten hos Steve Zissou och hans besättning. Det är märkligt, för man kan kryssa av alla väsentliga beståndsdelar i en Wes Anderson-film. The Life Aquatic har samma lågmälda, gråa vardagskänsla som drivs till absurdum av de skruvade rollfigurerna och den überstiliserade visualiseringen. Det finns gott om talangfulla skådespelare som leker med sina rollfigurer på bästa möjliga sätt. En ständig känsla av en svunnen tid infinner sig i de retrodoftande bilderna. Trots detta känner jag att det är något som saknas och det är svårt att sätta fingret på vad det är som känns fel.

160720-3Det första jag kom att tänka på var att The Life Aquatic inte verkar vara så bra på att förmedla känslor och rollfigurernas sinnestillstånd. Vi vet vem personerna är och vi ser dem reagera, men jag får inget grepp om deras egentliga känslor. Det är lite av en Wes Anderson-grej att låta rollfigurerna vara kalla och distanserade, men ett visst mått av känslor finns alltid där. Vi vet hur Margot Tenenbaum känner sig – trots att hon inte uppvisar några tecken på ett känsloliv. Trots sitt propra och avskärmade yttre så finns M. Gustaves känsloliv bubblande där under ytan. I The Life Aquatic får åtminstone inte jag dessa antydningar som är åh, så viktiga i en film vars berättande är stramt och kargt på känslofronten. Steve Zissou blir aldrig en riktig person i mina ögon, för inga känslor sipprar ur den tomma fasaden. Därför blir han bara tom. Själlös, helt enkelt. När Wes Anderson gör sina filmer så vandrar han hela tiden invid tomhetens avgrund. Hans unika blandning av nidbilder och bejakande när det gäller den ”vanliga” människan kan lätt tappa fotfästet och bli intetsägande. Det krävs en enorm fingertoppskänsla för att hålla den här typen av berättande relevant och engagerande. The Life Aquatic är den enda av hans filmer där jag skulle vilja säga att Wes Anderson i många avseenden har misslyckats.

Den egensinnige regissören verkar istället ha varit fokuserad på de stilistiska experiment som genomsyrar filmen. Det ska sägas att den medvetet undermåliga tekniken han använder för att visualisera The Life Aquatic är underhållande – där finns det charm och lekfullhet i stora lass. Men om man synar det visuella i sömmarna så är det fråga om effekter för effekternas skull – inte om effekter som stärker berättandet eller stämningen. Det visuella kommer till och med i konflikt med resten av filmen vid vissa tillfällen, men i de flesta fall är ögongodiset bara onödigt. Visst finns det tillfällen då handling och bild stärker varandra – som den magiska, färggranna världen under ytan i kontrast med den mer tråkiga och karga världen på land. De excentriska visuella elementen resonerar dock inte lika väl tillsammans med det stela och tillbakahållna delarna i Andersons bildspråk den här gången och här har vi ännu ett problem som jag har med den här filmen.

160720-2The Life Aquatic ger mig känslan av att vara ett resultat av en nykläckt, ung stjärnregissör, med allas blickar på sig, som desperat försöker hitta på ett sätt att överträffa sig själv och samtidigt bibehålla sin image och stil. Det finns gott om små guldkorn i den här filmen – små scener och ögonblick som verkligen klickar och känns alldeles underbara. Men som helhet – som en komplett filmupplevelse – haltar The Life Aquatic för att filmen spretar åt olika håll på ett skapandeplan och för att man inte lyckas hålla tempot, balansen och livsgnistan vid liv rent berättarmässigt. Det är fortfarande en film som går att titta på och njuta av och det är många som älskar The Life Aquatic, vilket är helt underbart. Jag kan tyvärr inte skaka av mig den där tomhetskänslan och det här är mitt försök att förstå varför denna känsla uppstår när jag ser filmen.

Jag har kanske en alldeles för snäv bild av vad en Wes Anderson-film skall vara. Kanske har han lyckats med att skapa en film som överskrider mitt förstånd. Det kan vara så att det här helt enkelt inte är en film helt i min smak. Lyckligtvis har jag inte haft samma problem med Andersons andra filmer och han har i mitt tycke hittat tillbaka till den där perfekta balansen mellan absurditeter och allvar, nedtonat och överdrivet, form och funktion. Det är nog därför som jag blev allt mer sugen på att återvända till The Life Aquatic för att syna den i sömmarna en gång till. Nu vet jag emellertid att mitt första intryck fortfarande är aktuellt och att det inte är The Life Aquatic som jag ska närma mig när jag behöver mig en Anderson-dos.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *