Krönika: Agatha Raisin – Privatdetektiv

Agatha Raisin jpg

Brittiska deckarserier finns det gott om på tv här i Sverige. Det tycks som om det finns en mordlösande person för de flesta smakinriktningar – alltifrån klassiska Sherlock, Miss Marple till Poirot. I den nordiska deckarscenen har vi bland annat Saga Norén i Bron, Wallander och Martin Beck, för att bara nämna några kända namn. Vad som får mig personligen att välja en brittisk deckare framför en nordisk är att dessa mordlösare alltför ofta tycks lida av diverse psykiska problem och leva i en väldigt onaturligt grå vardag. Inte bara sett till vad som sker i deras privatliv men även hur serieskaparna ofta väljer att tona bildspråket i en gråskala. Allt är grått… och alla människor är gråa och deprimerade. Man undrar nästan hur de ens orkar med att lösa mordfall eftersom deras egna liv ter sig så miserabelt!

De brittiska detektiverna kan förvisso också lida av en del psykiska besvär, men deras tillvaro är sällan grå utan mer fylld av liv, humor och glöd. Därför blev jag återigen glatt överraskad när jag såg pilotavsnittet av Agatha Raisin – privatdetektiv på svensk tv. Där fanns en skild kvinna i huvudrollen som lämnade sitt ganska flärdfulla liv i storstaden som PR-konsult, för att istället leva ett lugnare liv i en liten by. Men hon ville inte ge avkall på sin färgglada utstrålning fast hon inte längre behövde den för att utmärka sig i sitt arbete.

Istället valde hon att försöka interagera med lokalbefolkningen genom att delta i vandrargrupper, pajtävlingar med mera, på sitt eget sätt och med sin egen stil i behåll. En av de tidigaste personerna hon lär känna i byn är Gemma som också singel och hon blir en trygg punkt i Agathas nya tillvaro. De stöttar varandra även om deras personligheter är väldigt olika. Det är i det första avsnittet, när Agatha ställer upp i den årliga pajtävlingen, som hon dras in i deckarvärlden – som huvudmisstänkt för att ha förgiftat sin paj och på så vis orsakat en persons död.

Eftersom Agatha som rollfigur är väldigt nyfiken och van att ”läsa av människor” i sin tidigare PR-karriär, blir hon ganska snart både frivilligt och ofrivilligt indragen i andra händelser i den lilla byn. Hon lägger märke till människors beteenden och egenheter, något som ofta kommer till användning i den lokala polisens arbete. Men det är inte en självklarhet att Agatha blir betrodd för sina teorier, utan får allt som oftast arbeta hårt på egen hand för att hitta bevis. Detta är något av det som utmärker Agatha som detektiv från andra tidigare deckarfigurer. De har oftast redan en viss förtroendefull relation med polisen, som gör att de inte blir lika ofta ifrågasatta som Agatha Raisin. Hon är inte bara en person utan polisiära kunskaper men även nyinflyttad i en by där alla känner alla och detta gör att polisen inte riktigt vill tro hennes teorier till en början.

KronikaARP-3

Agatha Raisin – privatdetektiv blandar på ett väldigt intressant sätt smarta och kluriga mordgåtor med spänning och relationsdrama i olika former. Det är annorlunda hur mycket man får lära känna den privata delen av Agatha. Serieskaparna låter hennes personliga misslyckanden också komma med i serien för att visa att hon inte är någon perfekt människa, trots att hon vill visa ett säkert yttre. Det är främst hennes relation med bybon James där känslorna ömsom brinner som eld och ömsom känns svala som is. Känslorna mellan Agatha och James blandas också upp med en av de yngre polisernas växande intresse för Agatha. Agatha själv finner den unga polisens flirtande som smickrande, men den stora ålderskillnaden gör att hon inte känner något kärleksintresse. Däremot känner hennes nyfunna väninna Gemma ett växande intresse för den unga trevliga poliskonstapeln. Men vem har sagt att kärlek är enkelt?

Agatha möter en hel del motgångar men låter inte dessa färga hennes tillvaro grå och dyster någon längre tid, utan hon tar sig upp på fötterna igen. Givetvis med klackskorna på och en raffig nyans på läppstiftet! Hon är van att arbeta hårt, även i motvind, och det fascinerar mig som tittare. Det är skönt med mordgåtor där detektiven vågar stå för sina teorier och människokännedom. Därför skiljer sig Agatha från många av sina nordiska deckarkollegor och det är väldigt uppfriskande i mitt tycke.

KronikaARP-2

Trots att Agatha Raisin – privatdetektiv i det stora hela känns lite som en frisk fläkt i den annars gråa och väldigt allvarliga deckarvärlden, finns där också en del klassiska deckarinslag. Här finns missledande ledtrådar och människor som blir oskyldigt anklagade för mord. Agatha missar ibland detaljer som hade lett till att fallen hade lösts snabbare och den lokala polisen är inte heller enbart en samling skarptänkta personer. Alla roller tillåts ha både ljusa och mörka stunder och därför blir serien inte alltför monoton i framtoningen.

Serien, och dess första säsong, är baserad på M.C. Beatons böcker om Agatha Raisin, som fokuserar på att vara underhållande, humoristisk och spännande. Detta är en deckarserie som kan förgylla en regnig kväll i tv-soffan om man tycker om starka men känsliga rollfigurer som håller fast vid sin känsla för rättvisa… För min del ser jag mycket fram emot en andra säsong med nya blodiga fall för Agatha att försöka nysta upp. Givetvis nyfriserad och med illrött läppstift!

Anna Jormalainen
anna.jormalainen@digitalescape.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *