John Carter

Efter att Kapten John Carter, tidigare soldat i den Amerikanska armen, plötsligt omkommit under mystiska omständigheter, kommer hans brorson Edgar Rice Burroughs för uppläsning av testamentet. Han har ärvt Carters gods och tillgångar, tillsammans med en dagbok som uttryckligen inte fått öppnas av någon annan än Edgar själv. Förvånad, sorgsen och förvirrad tar den unge mannen dagboken och kastas in i händelserna som började 13 år tidigare…

John Carter vill inte längre vara en del av kriget som både gjorde honom till en ärrad man och förstörde allt som betydde något för honom. Allt Carter nu vill är att hitta guld och börja om i livet. Armen har däremot andra planer, eftersom de behöver honom för att ta hand om ett indianproblem. Carter lyckas fly från basen, men en blodig konfrontation driver honom till ett okänt bergsparti. Skrämda av symbolen på väggen, försvinner förföljarna och Carter börjar utforska grottan han hamnat i. Han förbluffas över att hitta guldådror i väggarna, men lyckan blir kort när en främmande och udda klädd man dyker upp från ingenstans för att attackera Carter med ett märkligt vapen.

Som den överlevare han är, kämpar Carter tillbaka och dödar sin motståndare i självförsvar. Han plockar upp främlingens medaljong och försöker förvirrat förstå de udda fraserna mannen kämpar att uttala och allt svartnar. När Carter öppnar ögonen är han på en främmande plats, lik öknen hemmavid men ändå annorlunda. Att han lämnat Jorden bakom sig blir uppenbart när han plötsligt står öga mot öga med en grön krigare med fyra armar. Ovetande har han hamnat i utkanterna av en konflikt som kommer riskera att världen Carter nu befinner sig på ödeläggas helt…

Kommentar: Under 80-talet var barbarfilmerna både en genre och matinéfilmer som hade sin topp i Conan Barbaren. John Carter, som film, äger många av dessa klassiska matinéfilmsegenskaper och skulle på många vis kunna beskrivas som en modern tolkning på He-Man and the Masters of the Universe, sett utifrån barbarkrigare i rymden med en estetik som var mer kreativ än praktisk. Därför är det spännande att källmaterialet till John Carter kommer från A Princess of Mars, publicerad 1917, som är den första boken i Barsoom-serien, skriven av Edgar Rice Burroughs.

Det är märkligt att en science fiction-bok från tidigt 1900-tal synkar väl med en filmgenre från 80-talet, men faktum är att det blir en god blandning. Även om boken har en ålderdomlig syn på science fiction, jämfört med moderna verk, så kompenserar matinéstilen på berättandet bristerna och gör John Carter till en underhållande söndagsfilm att njuta av. Tyvärr är det också problemet med filmen. Det är uppenbart att man med adaptionen av verket hoppats på att skapa något större som skulle leda till en filmserie i klass med Star Wars. Stora resurser har använts för att göra världen levande och utomjordingarna Carter möter intressanta, om än tvådimensionella. Dessvärre räcker inte ansträngningarna hela vägen till att göra John Carter till en storfilm av rang.

Handlingen är visserligen välgjord, även om det är en klassisk historia om en person som söker egen lycka och rikedom som kastas in i en konflikt han inte har några planer på att delta i, men som trots allt blir tvungen att delta för att vinna kärleksintressets gunst. Grunden är något förutsägbar och fyrkantig, men man har valt att inte förändra för mycket för att försöka behålla essensen av originalhistorien så mycket som möjligt, till filmens heder men också nackdel. De moderniseringar som gjorts och tillförts är inte tillräckligt för att spola bort smaken av gamla uppfattningar som passar en nischad publik bättre än den stora massan. Speltiden på strax över två timmar kunde också ha övervägts noggrannare, eftersom historien ofta står och stampar.

Som huvudroll fungerar Carter, spelad av Taylor Kitsch, väl men bryter ingen ny mark eller är häpnadsväckande på något vis. Han är motvillig och vresig, men inte orädd för att smutsa ner händerna, något Kitsch porträtterar bra, men är liksom handlingen ytterst förutsägbar. Detsamma kan sägas om prinsessan Dejah Thoris, spelad av Lynn Collins, som försöker vara mer än bara ögongodis och tar ett par steg mot att vara en krigare i en klass för sig, men som snart släpper den attityden och blir den veka prinsessan som stirrar i golvet och gör vad hon blir tillsagd. Orsaken ska vara allt som står på spel som kräver hennes samarbetsvilja, men skiftet i personlighet är för stort och borde ha understrukits med att det fortfarande fanns en protesterande kämparglöd under ytan. Den ende som sticker ut med någon karaktärsutveckling är Sola, en av kvinnorna i stammen som tar hand om Carter efter att han anlänt till Barsoom. Hon är, precis som resten av stammen, digitalgenerad och får sin röst tillsammans med manér från Samantha Morton, som gör sitt yttersta att ge Sola ett större djup. Där finns en konflikt och osäkerhet hon kämpar mot, till skillnad från Carter och Dejah som sällan viker från sina förutbestämda och övertydliga mål.

JohnCarter_3

Visuellt ser John Carter på flera sätt spektakulär ut, med stora ökenvidder, för sin tid välgjorda digitaleffekter och spännande estetik på maskinerier och byggnader. Problemet ligger inte i nivån på ansträngning som lagts ner, utan i hur världen har designats. Byggnader, föremål och fordon ser ut att vara rekvisitor till en film med ett specifikt syfte för en specifik scen, ett illusionsbrott som en film av det här slaget aldrig bör låta uppstå. Städer och kvarter som ska vara gamla och väl bebodda ser ut som scenerier skapade för att vara en bakgrund snarare än en boplats. Salar och palats är imponerande i sin storlek, men har inget som fyller dem eller som antyder varför de är så stora, bortsett från att det ska se imponerande ut för tittarna i tv-soffan. Farkoster och vapen ser spännande utomjordiskt ut, tills man inser hur opraktiska de är och hur olämpliga de faktiskt vore i strid. Y:formade stridskepp med vingar av spegelglas som absorberar solljuset demonstrerar snabbt hur oklokt det är att ha ett så bräckligt material, för när fienden hade klarat sig med en grupp ungar, alla utrustade med slangbellor, för att besegra sina motståndare är något fel. Design och genomförande borde ha tänkts igenom ett par steg extra. Däremot de digitalanimerade utomjordingarna och djuren fyller sin funktion och ser förhållandevis bra ut. Med tanke på ljusförhållandena de hade att arbeta med så åstadkom man en bra och konsekvent kvalité på animationen i fullt dagsljus. Bara enstaka tillfällen, ofta där djuren har päls, fanns större brister att se.

JohnCarter_4

John Carter är en godkänd filmupplevelse om man som tittare söker efter något att slappna av till. Som engagerande rymdopera av klass lever den inte upp till förväntningarna, något som kanske kastar en liten skugga på källmaterialet. Samtidigt är matinéfilm en underskattad genre som innehåller flera av filmhistoriens bästa och mest underhållande filmer med mycket äventyr och spänning, men där innehållet och handlingen är av det tunnare slaget. John Carter är i gott sällskap och om det är en genre som kittlar ens sinnen, så är den värd sin speltid. Hoppas man som tittare på något större och mer epokgörande, bör man gissningsvis skippa den här filmen och se en annan, eller plocka upp bokserien den bygger på.

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2012
Språk: Engelska
Genre: Science fiction/Äventyr
Regi: Andrew Stanton
Baserat på: A Princess of Mars av Edgar Rice Burroughs
Skådespelare: Taylor Kitsch, Lynn Collins, Samantha Morton m.fl.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *