Insidious

160706-1Josh och Renai flyttar, tillsammans med sin barn, in i sitt nya hem. Lyckan blir dock kortvarig, för märkliga saker börjar genast hända i det nya huset. Saker ramlar oförklarligt ner från hyllor och mystiska ljud kommer som från ingenstans. När sonen Dalton undersöker ett av dessa ljud uppe på vinden råkar han ut för en olycka. Det verkar först vara ofarligt, men dagen efter vaknar inte Dalton upp från sin sömn. Läkarna är oförmögna att ställa en diagnos och ingen vet vad som har hänt eller om Dalton någonsin kommer att vakna upp från sin koma igen.

Medan Renai vakar över Dalton får hon se och höra blodisande saker som får henne att tvivla på sin egen mentala hälsa. Hon blir övertygad om att det är någon eller något som är ute efter Dalton och att tiden börjar bli knapp för att rädda hennes son undan det okända hotets klor. Men hur besegrar man en ondskefull varelse som verkar befinna sig på ett helt annat existentiellt plan?

Kommentar: Det här med klassiska skräckfilmsberättelser är ett tveeggat svärd – det kan lätt bli tröttsamt att se samma typ av film produceras om och om igen, men om det görs på rätt sätt kan man glömma bort att filmen följer en väl upptrampad stig. Det finns en anledning till att samma tema upprepas om och om igen i skräckfilmer och det är att de kittlar våra mer djuriska instinkter. De arketyper som används finns så djupt rotade i vårt mänskliga undermedvetna att vi reagerar instinktivt på dem. Vi tenderar att både fascineras och skrämmas av det okända, vilket en väl genomförd skräckfilm kan utnyttja för maximal effekt.

Insidious gör sitt bästa för att slå mynt av alla de bästa elementen från de otaliga hemsökelsefilmerna av samma typ som producerats tidigare. Det som är mest spännande med den här filmen är att man har valt att huvudsakligen satsa på atmosfär som det primära skräckelementet. Moderna skräckfilmer går normalt en helt annan väg, så det var uppfriskande att se en film som vågade ta tid på sig i sitt berättande. Insidious verkar ha hämtat sin inspiration från skräckfilmer av den gamla skolan och detta hade jag inte räknat med. Blod och skrämseltaktiker är förvånansvärt frånvarande i Insidious – regissören James Wan (Saw, The Conjuring) är mer intresserad av berättandet, rollfigurerna och inte minst – av atmosfären.

160706-3Långsamt presenteras vi för familjen och även om oförklarliga händelse börjar inträffa direkt så hanteras de till en början mest med en axelryckning. Allt medan tiden går så kryper sig obehaget in i filmen och stämningen blir faktiskt påfallande tät och tryckande. Bildkomposition, ljussättning, kameraarbete och ljudläggning hjälper till att dra i trådarna till flykt/kamp-centrat i vårt psyke. Även om de flesta skräckelementen, tillika de vägar dit berättelsen väljer att svänga, i Insidious är förutsägbara så hindrar själva genomförandet av scenerna åskådarna från att tappa intresset. Det finns en hel del spännande lösningar som gör att presentationen av Insidious inte bara blir som vilken annan skräckfilm som helst.

Åtminstone är detta fallet under filmens första hälft. Sedan börjar Insidious tappa stämningen den har spenderat så mycket tid med att bygga upp och storyn vattnas ut av ologiska flummerier och ett hafsverk av expositionsdumpningar. Den största synden filmen gör är att den avslöjar alldeles för mycket alldeles för tidigt, vilket resulterar i att spänningen och mystiken nästan helt försvinner. Detta lyckas inte Insidious återhämta sig från, så slutet blir dessvärre en självklar och ointressant knorr som inte framkallar mer än en gäspning. Kombinerat med en undermålig scenografi och en nästan löjeväckande monsterdesign raseras de intryck som den lovande inledningen hade byggt upp.

160706-4Som en modern skräckfilm får man ändå ge Insidious godkänt för det som filmen försöker göra. Den håller inte hela vägen, men det finns gott om intressanta aspekter i den här filmen. Skådespelarna är för det mesta övertygande, det visuella håller överlag en hög standard och den där kittlande mysryskänslan kan verkligen infinna sig. Man känner dock konstant att den här filmen försöker efterlikna tidigare filmer – att man har tagit scener och lösningar som filmmakarna har tyckt om och återanvänt dem. Allra tydligast blir det kanske i musiken, som är av det mest klassiska, violinmassakrerande slaget. När man vågar lämna de gamla hjulspåren och gå sin egen väg havererar dock filmen helt och hållet. Detta är inte så ovanligt för en ung filmmakare, som har lärt sig att efterapa sina favoritfilmer men inte riktigt förstått varför de fungerar så väl som de gör.

Insidious kan dock vara värd en titt, om man ännu inte har gjort slag i saken. Det är inte en skräckfilm som jag kan rekommendera, men det är en film som kan vara värd att uppleva – främst ur en filmskaparperspektiv. Det är roligt att James Wan drog ner på tempot och försökte sig på att göra en mer gammaldags skräckis. Tyvärr krackelerade hans stämningsbyggande den här gången, men det är ett nobelt försök. Insidious är ändå en av de mer intressanta skräckfilmerna på senare år och enbart första halvan av den här filmen kan göra det värt att investera lite tid och pengar för att få sig lite välförtjänta kalla kårar.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2010
Språk: Engelska
Genre: Skräck
Regi: James Wan
Manus: Leigh Whannell
Skådespelare: Patrick Wilson, Rose Byrne, Ty Simpkins

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *