Inherent Vice

inherent-vice-2014-05Privatdeckaren ”Doc” Sportello lever ett liv fullt av droger och det är inte så konstigt att invånarna i 70-talets Kalifornien kallar honom för en hippie. Han har lyckats få tillgång till ett undersökningsrum på en läkarmottagning och där tar han emot sina klienter medan han har fri tillgång till lustgas. En kväll får han besök av hans före detta flickvän, Shasta Fay, som vill anlita Doc för att snoka runt kring hennes nya älskare Wolfmann. Shasta Fay misstänker att Wolfmanns fru och hennes pojkvän har illasinnade planer att röja Wolfmann ur vägen.

Doc kan inte säga nej till hans gamla flamma, men det dröjer inte länge innan fallet blir betydligt mer komplicerat. Både Wolfmann och Shasta Fay försvinner – samtidigt får Doc fler fall som alla verkar vara sammanlänkade med Wolfmann. Snart är Doc insyltad i en bisarr komplott som innefattar nynazister och en drogkartell. Spåren han följer blir alltmer invecklade och hotar att grusa Docs planer på att fortsätta vara vid liv.

Till sin hjälp har han dock en minst lika stor drogentusiast till assistent och en före detta saxofonspelare som numera spionerar under täckmantel. Något mer tveksamt ger sig lagens långa arm, i form av polisen ”Bigfoot”, i kast med Doc för att försöka avslöja vad i hela friden det är som pågår i alla turer kring Wolfmanns försvinnande. Det verkar dock som att ingen av de inblandade har en susning om vad det här fallet egentligen handlar om.

Kommentar: Inherent Vice är lite som en blandning av en 70-talsversion av den smått obegripliga film noir-klassikern The Big Sleep och alla tokerierna i The Big Lebowski. På pappret låter detta hur roligt som helst, men man måste vara medveten om – för att inte tala om uppskatta – en film som medvetet arbetar för att ta handlingen bortom tittarnas förstånd. Försöker man koncentrera sig på att följa alla turer som handlingen tar och de människor som alla pratar om så blir man både frustrerad och driven till vanvett. Det är inte meningen att du ska förstå vad som händer i Inherent Vice – inte helt och hållet. Klarar man inte av att släppa taget om storyn och istället bara låta sig svepas med i den strida strömmen av information och upptåg som ständigt forsar genom hela filmen så behöver man inte ägna en enda tanke åt Inherent Vice.

INHERENT VICE

Som åskådare faller man pladask in i en värld som är väl etablerad för alla andra, men inte för dig. Rollfigurerna har bakgrundshistorier och relationer till andra karaktärer, men inget av detta förklaras. Den här världen ignorerar tittaren fullständigt och fortsätter sina liv precis som de alltid har gjort. Du är inget annat än en fluga på väggen i den här filmen. Det som är positivt med detta är att man inte måste genomlida tonvis av expositionsdialog. Det negativa är att man verkligen får kämpa för att på egen hand koppla samman alla händelser och personer. Men ett sammanhängande narrativ är som sagt inte det som Inherent Vice eftersträvar. Handlingen ska vara som fördold i dimman.

Sakta men säkert får man tillräcklig koll på de viktigaste spelarna i den här detektivhistorian för att kunna släppa taget om resten och forma sin egen uppfattning. I brist på hanterbar handling att följa är det betydligt lättare att ta sig an de unika karaktärer som befolkar denna värld. Det är på rollfigurerna som filmens fokus ligger och det är individernas strävan som utgör kärnan i Inherent Vice. Alla personer verkar ha ett inre tomrum och det är hur de väljer att fylla detta tomrum som ger dem sin relevans i filmen. Detta ger rollfigurerna ett dramatiskt mörker och det är allvaret i deras personlighet som gör att de komiska elementen fungerar så väldigt väl.

För mitt i denna ogenomträngliga detektivdimma finns det gott om scener som är så dråpliga och som kommer så plötsligt att man chockerat börjar skratta. Likaså har dialogerna en tendens till att skruva sig åt det bisarra hållet och man kan ibland börja undra vad det är för en film som man egentligen sitter och bevittnar. Men få undantag levereras replikerna med ett gravallvarligt ansikte och när det hela dessutom ofta grundar sig i karaktärernas allvarliga aspekter så blir effekter minst sagt påtaglig.

Humorn hjälps också en hel del på traven av det stall av kompetenta skådespelare som befolkar Inherent Vice. Joaquin Phoenix är riktigt härlig som deckarhippien Doc och jag är förtjust i Docs manér – han är bortdomnad men ändå närvarande på något märkligt vis. I denna rollfigur är det en perfekt blandning av tragedi och komedi. Det är en njutning att se  Phoenix förkroppsliga detta vrak av en människa och se hur han hittar livsgnistan som gömmer sig djupt inne i Docs själ. Det övriga karaktärsgalleriet gestaltas av personer som Josh Brolin, Eric Roberts, Katherine Waterston, Martin Short, Reese Witherspoon, Benicio Del Toro, Maya Rudolph och Owen Wilson – det är en diger skara personer att stifta bekantskap med och alla är udda och älskvärda på sina egna vis. Skådespelarprestationerna är utan tvekan den stora behållningen med Inherent Vice och det finns en hel del att njuta av här.

Inherent-Vice-01-640x420Detta till trots vet jag inte om jag kan rekommendera den här filmen. Jag kan fortfarande inte bilda mig en uppfattning om vad i hela friden jag tyckte om den här upplevelsen. Det är en annorlunda film – utan tvekan – på både gott och på ont. Som ett filmiskt experiment är Inherent Vice en mycket intressant film, men jag tycker att det saknas en del i presentationen. Den obegripliga handlingen kombinerat med det relativt tråkiga fotot gör att man verkligen får vada i motström för att nå hela vägen fram. Karaktärerna ingjuter så mycket liv i historien att man ändå gärna vill fortsätta titta, men frågan är vad man får ut av det hela.

Det här är sannerligen en film som kräver en speciell typ av åskådare. Inherent Vice kommer inte att tilltala den ”normala” filmtittaren – den saken är säker. Klarar man av att se bortom själva berättelsen för att finna symbolik, teman och allegorier kommer man förmodligen att uppskatta det som den här filmen har att erbjuda. Annars bör man definitivt hålla sig borta från Docs deckargåta. För egen del så var det inte nog med att se Inherent Vice en enda gång för att kunna komma med ett slutgiltigt beslut om huruvida det här var en film för mig. Det kräver nog både två och tre genomgångar innan bilden av Inherent Vice klarnar för mig. Men detta är nog också något som talar för att jag trots allt fann något som tilltalade mig djupt inne i den här ogenomträngliga dimman.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2014
Språk: Engelska
Genre: Komedi
Regi: Paul Thomas Anderson
Manus: Paul Thomas Anderson
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Katherine Waterston

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *