Haven’t you heard? I’m Sakamoto – manga vs anime

Sofistikerad, älskvärd, storslagen, graciös och otroligt stilig. Redan på sin första skoldag har Sakamoto lyckats få sitt namn att hamna på samtliga elevers och lärares läppar, då han omedelbart drar till sig uppmärksamhet så snart han går in i ett rum. Hans attraktiva yttre, intelligens och charm får tjejer att svimma och killar att känna en blandning av beundran, respekt och avund. Finns det något som Sakamoto är dålig på? Finns det något sätt att få honom ur balans? Existerar det någon där ute som kan matcha hans yttre och inre? Förmodligen inte, men de som har turen – nej det stora privilegiet att befinna sig i Sakamotos närhet, kanske åtminstone kan lära sig ett och annat för att själva bli en bättre människa…

Kommentar: I det första avsnittet av Haven’t you heard? I’m Sakamoto (Sakamoto desu ga?) känner jag mig precis som vilken annan skolelev eller människa som helst som träffar Sakamoto för första gången. Det är nämligen omöjligt att inte slås av alla hans goda egenskaper; från det stiliga utseendet till hans graciösa sätt att föra sig och sedan sättet han talar på också – som om det vore ren och len honung som rinner ned i mina öron. Det är nästan så att man undrar när det ska avslöjas att Sakamoto antingen är en supermänniska eller utomjording, men det här är inte alls den typen av anime. Det är ganska hederlig ”seinen” placerad i skolmiljö som riktar sig till en något vuxnare publik, med mycket fokus på karaktärer och utveckling. Alla i Sakamotos närhet blir berörda på ett eller annat vis och några av dem utvecklas också tack vare hans agerande.

Det är också en komedi och jag sitter i synnerhet under det första avsnittet av animen, samt första kapitlen av mangan, och skrattar högt åt allt som händer Sakamoto och hur han tar sig igenom alla dessa situationer som sker både på och utanför skolgården. Han fångar en geting med en passare, han sidsteppar för att kväva en eldslåga, han tar en svalkande dusch vid en trasig dricksfontän. Det som händer Sakamoto och det han gör sträcker sig från ganska enkla, trovärdiga händelser till de mest bisarra och otänkbara. Men man kan alltid lita på att han hanterar varje situation med elegans och att det inte finns någonting som är omöjligt.

Animen följer här väldigt plikttroget historien som mangan berättar och gör inga sidospår eller väljer att klippa bort någonting. Vissa berättelser är bara ett par sidor långa i mangan och blir därför också bara någon minut lång i animen. Däremot sker faktiskt en del utfyllnad i animen i form av förlängda scener, vilket känns väldigt naturligt för formatet eftersom det skulle bli lite för hårda klippningar annars – då det kan hinna passera en hel del tid och även rörelser mellan mangans serierutor.

Stilmässigt ser det också likadant ut. Eftersom Sakamoto som sagt är en nästan övernaturligt talangfull och supersofistikerad person så speglas detta hela tiden i det visuella. Det är mycket glitter och glamour över Sakamotos rörelser och jag menar det verkligen bokstavligt talat, för det glittrar många gånger runtomkring honom när han för sig. I synnerhet när det ska presteras, såsom under en idrotts- eller matlagningsaktivitet, eller när han bara blixsnabbt fångar upp någonting som är på väg att falla. Men ibland räcker det med att Sakamoto kommer in i bild så får han ett slags skimmer över sig i form av mjuka, ljusa penndrag i mangan eller en vackert färgad hinna i animen.

Och just detta är också vad som gör att Haven’t you heard? I’m Sakamoto känns som en bättre upplevelse animerad än på papper. För serien handlar verkligen om att Sakamoto är så fantastisk i allt han gör och att han utför de allra enklaste skol- och vardagssysslor med mjuka, perfekt kontrollerade rörelser. Han är som sagt både glamorös och graciös och det blir så mycket lättare att porträttera detta med just rörelser. Mangan är fortfarande snygg och det finns gott om detaljer i serierutorna för att spegla att det är någonting speciellt med Sakamoto, men det blir så mycket tydligare och bättre gjort i animen. Sedan hjälper det absolut att kunna höra Sakamotos röst – som är precis så som jag hade föreställt mig.

Men. Det kan ändå bli lite för mycket av det ”goda” ibland. För även om jag som sagt skrattade högt åt det allra första avsnittet och likt alla i Sakamotos omgivning blev precis lika hänförd av hans sätt att vara, så kan det bli lite uttröttande och tjatigt i längden. De komiska inslagen, de bisarra händelserna, de extrema karaktärerna. Kvalitén pendlar väldigt mycket fram och tillbaka ju länge in i serien jag kommer, kanske för att jag blir allt mer avtrubbad och att skimret som först omgav Sakamoto börjar avta ju mer jag utsätts för det. Men det handlar framförallt om historien och att mycket av det som visas trots allt bara är korta utdrag från Sakamotos liv, utan någon vidare röd tråd som kan stabilisera mitt intresse serien igenom. Jag kan dock ändå inte låta bli att stå lika rörd som alla klasskamrater när skolavslutningen väl kommer och Sakamoto rör sig vidare. För likt personerna i hans omgivning har även jag fått en kontakt med denna fascinerande och häpnadsväckande unga man och han lämnar mig med ett starkt intryck.

Haven’t you heard? I’m Sakamoto är fylld av spektakulära ögonblick som gör Sakamoto till en lika beundransvärd som fascinerande karaktär, när han på de mest fantastiska och ibland även otänkbara sätt hanterar helt vanliga situationer i livet. I längden faller dock många av glitterkornen som omger Sakamoto bort, eftersom allt han gör är just fantastiskt och ibland rent utav bisarrt. Huruvida det här konceptet och utförandet verkligen är briljant eller ej kommer att vara väldigt individuellt, eftersom det är en serie som tar allting till sin mest extrema spets. Men det räcker med att man avsmakar det första avsnittet eller läser den första volymen för att bilda sig en uppfattning om i vilket läger man står. Oavsett om man då ser den visuella fest som animen bjuder på eller läser den lite mer sparsmakade mangan, lär Sakamoto åtminstone lämna något slags intryck efter sig. Själv är jag erkänt förstummad – på ett positivt sätt.

Tomas Engström
tomas.engstrom@digitalescape.se

FAKTA ANIME:
Språk: Japanska/Engelska
Genre: Humor/Skola/Vardag
Avsnitt: 12
Längd: 24 min/avsnitt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *