Dead Men Don’t Wear Plaid

Dead_Men_Dont_Wear_PlaidEn vacker dam stiger in i privatdetektiven Rigby Reardons kontor med ett nytt fall för honom att lösa. Hennes namn är Juliet Forrest och hennes pappa har just omkommit i en bilolycka. Juliet är dock övertygad om att faders död inte är en olyckshändelse. Som en känd ostforskare fanns det många som ville se John Hay Forrest död.

Reardon tar sig an fallet och han finner, undangömda i Forrests laboratorium, listor på vänner och fiender till någon som heter Carlotta. Genast blir Reardon brutalt överfallen och den enda ledtråden han hade stjäls från honom. Rigby Reardon ger dock inte upp i första taget och han dras allt djupare in i in i en komplott av sällan skådat slag. Personerna som fanns på Carlottas fiendelista verkar ha blivit mördade och nu verkar sikten vara ställt på Reardon – om han inte lyckas finna kopplingen mellan morden och den döde ostmakaren.

Kommentar: Dead Men Don’t Wear Plaid är en unik och humoristisk hyllning till film noir-genren. Regissören Carl Reiner har fångat såväl utseendet som känslan och den typiska handlingen i den här typen av filmer. Sedan vänder han upp och ner på den hårdkokta deckarfilmen genom att göra Dead Men Don’t Wear Plaid till vad som mest kan liknas vis en parodi på dess egen genre, men utan att tappa bort kärleken och respekten till de gamla film noir-klassikerna.

Det som gör Dead Men Don’t Wear Plaid så speciell är att man inte bara efterliknar film noir-känslan utan även använder sig av de filmer där man hämtat sin inspiration. Rigby Reardon möter under filmens gång storheter som Humphrey Bogart, Ingrid Bergman och Ava Gardner på sin jakt efter sanningen. Genom att klippa in scener från film noir-mästerverken i Dead Men Don’t Wear Plaid skapar Carl Reiner nya rollfigurer som hans egna skådespelare interagerar med i hans egen film. De mörka, bistra karaktärerna sätts i mer bisarra situationer som gör att de stora skådespelarnas forna insatser nu får en helt annan innebörd.

stevemartindeadmen_2734136kBland annat blir Bogarts ikoniske detektiv Philip Marlowe (från The Big Sleep) Reardons kollega som i stort sett bara gör skitgörat åt Reardon. Man tar helt enkelt bara passande bitar från de gamla filmerna och klipper sedan in den andra sidan av dialogen med nya skådespelare. Detta bäddar för en hel del absurda replikskiften med en humornivå som pendlar mellan högt och lågt. För det mesta är det riktigt underhållande att se scenerna med alla dessa filmstjärnor från Hollywoods guldålder tas ur sitt sammanhang på det här viset. Det är också spännande att man kan ta och sammanfoga delar från en massa andra berättelser och använda dem till att berätta något helt nytt.

Det kan låta som att Dead Men Don’t Wear Plaid bara har klippt in en hög med lösryckta scener i sin egen film, men man har verkligen bemödat sig med att matcha de nya scenernas utseende med de gamla. Visserligen har det en tendens till att uppstå en viss skillnad i filmkvaliteten på de scener de lånar – vi pratar trots allt om filmer som var 40 år gamla när Dead Men Don’t Wear Plaid gjordes. Annars efterliknar man komposition, ljussättning och scenografi på ett övertygande sätt så att scenerna smälter samman till en enhet. Det är en imponerande bedrift och filmen är rent visuellt en väldigt vacker upplevelse.

dead-men-dont-wear-plaidMan kan också njuta av skådespelarna i de nyinspelade scenerna. Steve Martin gör sig förvånansvärt bra som hårdkokt deckare – även om Rigby Reardon ständigt bryter mot normen och förväntningarna för att locka till skratt så är han uppbyggd precis som de gamla, goda privatdetektiverna. Martin gör överlag rollen med ett stenansikte och det är något som jag verkligen uppskattar. Det seriösa intryck som Martin ger sin rollfigur sitter som en smäck och han har även lyckats finna rätt tempo och ton i rösten för att låta som om han befann sig i en 40-talsfilm. I den här typen av dialogdrivna och återhållsamma komedier tycker jag att Martin fungerar som allra bäst. Hans vassa tunga är hans främsta vapen och det är något som gör Rigby Reardon så underhållande.

Rachel Ward, i rollen som Juliet Forrest, är precis lika påläst och levererar en gammaldags rollprestation som håller jämna steg med alla de klassiska femme fatales som man får se skymta förbi i den här filmen. Juliet Forrest är måhända lite prydare än vissa andra film noir-kvinnor, men det väger hon upp med hjälp av hennes märkliga förmåga att suga ut kulor ur skottsår. Båda dessa huvudpersoner levererar den här typen av märkliga aspekter med sina rollfigurer och man leker överraskande väl med våra förutfattade meningar om film noir-karaktärer.

Dead Men Don’t Wear Plaid tar alltså åskådarna tillbaka till de svart/vita filmernas tid och hyllar denna era genom att skoja med den. Det är en unik idé att sammanfoga gammalt och nytt på det här viset, vilket bara i sig gör filmen sevärd. Lägger man sedan till den smakfulla stilen och den underhållande dialogen så får man en en modern klassiker som hyllar äldre klassiker. Dead Men Don’t Wear Plaid rekommenderas till alla som, likt jag själv, har en förkärlek till film noir och smart, bisarr humor.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 1982
Språk: Engelska
Genre: Komedi
Regi: Carl Reiner
Manus: Carl Reiner, George Gipe, Steve Martin
Skådespelare: Steve Martin, Rachel Ward, Carl Reiner

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *