Chef

Köksmästaren Carl Casper har hand om maten på en framgångsrik restaurang, men han är frustrerad och han trivs inte med sitt arbete. Ägaren till restaurangen ger honom inte den totala frihet han behöver när det gäller att komponera menyn och till följd av detta har maten i stort sett varit densamma i flera år. Carls hektiska arbete har dessutom gjort att han har förlorat kontakten med sin son Percy och trots att han är medveten om detta så verkar Carl oförmögen att vara den pappa som Percy behöver.

Efter en svidande recension av en känd matbloggare ryker Carl ihop med hans chef och han han lämnar omedelbart restaurangen bakom sig. Till råge på detta fångas Carl på film när han skäller ut matbloggaren och filmen sprids som en löpeld på internet. Efter detta vill inte en enda restaurang ens ta i honom med tång och Carl Casper är nu både pank och utskämd.

Carls exfru kommer dock med idén att Carl ska gå tillbaka till sina rötter och öppna en egen food truck. De åker ner till Miami, där Carls karriär startade, och sakta men säkert börjar Carls inspiration flöda. Medan Carl återfinner glädjen i att laga mat får han även en chans att utveckla sin relation med Percy och tillsammans ger far och son sig ut på vägarna för att finna sin lycka.

Kommentar: Efter att ha gett sig i kast med mainstreamfilmer som Iron Man och Cowboys & Aliens har regissören Jon Favreau återvänt till sina indie-rötter med Chef. Borta är flådiga specialeffekter och action – istället har Favreau bakat ihop en relativt enkel, men känslosam historia om en man som försöker återfinna sig själv och passionen för att skapa. Det känns som att Favreau kan ha skrivit ett manus som återspeglar hans egen livssituation till viss mån.

I Chef har Favreau verkligen beslutat sig för att hålla berättelsen så enkel och avskalad som möjligt. Det här går nästan för långt, för filmen har en tendens att kännas förutsägbar. Det här är en typisk ”må bra-film”, vars narrativ inte bjuder på några direkta överraskningar. Efter ett par minuter vet man precis vad man kommer att bjudas på och hur det kommer att smaka. Den enda överraskningen är egentligen att Jon Favreau har ingjutit så mycket hjärta och charm i Chef att man sveps med i denna roadmovie och man engagerar sig i filmens rollfigurer.

Den här filmen är ett typexempel på att även en ordinär historia kan bli extraordinär om man tar sig an materialet på rätt sätt. Filmen har en sådan härligt avslappnad och gladlynt stämning att man inte kan stå emot dess charm. Atmosfären är överlag väldigt uppsluppen och lekfull, vilket jag uppskattar. De allvarliga, känslosamma partierna ger vikt åt berättelsen, men utan att filmen haltar under dessa partier. Lekfull glädje, känslomässig tyngd och inspirerad matlagning går hand i hand genom Chef och dessa tre element flyter så väl in i varandra för att forma en homogen, filmupplevelse. Man känner glädjen, man känner sorgen och man kan praktiskt taget känna lukten från all mat som tillagas.

Jon Favreau spelar även huvudrollen i Chef och han gör detta riktigt övertygande. Han utstrålar en sådan värme och passion i rollen som Carl Casper och klarar av att regissera sig själv på ett föredömligt sätt. Favreaus sätt att regissera verkar ha haft en positiv effekt på hela skådespelarstallet, för det är bra prestationer i samtliga roller. John Leguizamo gör en av sina bättre rolltolkningar som Carls vapendragare Martin. Denna energiska skådespelare håller sig verkligen på jorden och levererar en övertygande karaktär som visar upp Leguizamo ur ett helt nytt ljus. I rollen som Percy gör Emjay Anthony en klart godkänd insats och denna barnskådespelare gör att Carls son känns genuin. För att krydda birollerna lite extra har Favreau inte bara tagit hjälp av hans kollegor från Marvel-tiden utan även den store Dustin Hoffman, så det bjuds på en hel del härligt skådespeleri i Chef.

chef-postPå det visuella planet har filmen betydligt mer flärd än vad jag hade väntat mig. Färgpaletten är välplanerad och elegant, de olika miljöerna som man befinner sig i fångas upp på bästa sätt och kameraarbetet håller sig enkelt men effektivt. Ovanpå detta presenterar man på ett elegant sätt flödet från sociala medier, som har en framträdande roll i filmen. Detta kan lätt bli påfrestande i andra filmen, men i Chef känns det mer integrerat i bilden och det stjäl inte uppmärksamheten från det andra som händer i bilden. Lägger man sedan till ett väl utfört arbete i klipprummet så får man en riktigt snygg och sammanhängande film som stärker filmens berättelse.

Resultatet är att Jon Favreaus inspiration smittar av sig. Chef är en härligt mysig och givande filmupplevelse som håller nästan hela vägen fram till slutet. Slutscenerna kändes tämligen hafsigt ihopsatta och sättet som man valde att knyta ihop säcken på kändes lite väl konstlat sockersött för min del. Fram tills dess bjuder dock Chef på en fin berättelse om att hitta tillbaka till sig själv och vad som är viktigt i livet.

Chef kan definitivt rekommenderas som en feelgood-film, för man mår verkligen bra under denna resa. Det är en enkel, men samtidigt elegant historia som ger en rejäl portion genuin värme. Om historien ska spegla Favreaus eget liv så verkar han sannerligen har hittat tillbaka till glädjen i skapandeprocessen.

Pavo Hemmingsson
pavo@digitalescape.se

Fakta:
Utgivningsår: 2014
Språk: Engelska
Genre: Drama/Komedi
Regi: Jon Favreau
Manus: Jon Favreau
Skådespelare: Jon Favreau, John Leguizamo, Emjay Anthony

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *